"Silverfisken" med sikte på ljuset

När Åsa Widéen nu gör teater av "Silverfisken" är det med siktet inställt på ljuset.
"Det är oerhört att det är så bra" skrev en recensent om själva diktsamlingen. Sofia Rapp Johanssons självbiografiskt färgade diktsvit "Silverfisken" kom 2007, och gjorde ont att läsa. Fialiten utsätts för det onämnbara, det absolut värsta. I hemmet, i vad som ska vara det skyddslösa barnets säkraste plats, blir hon en söndertrasad silverfisk. Hon blir penetrerad och torterad, av ett vedervärdigt kreatur, en far.
Författaren fick Katapultpriset samtidigt som många fann läsningen outhärdlig, inte på grund av litterära brister, utan för att hon förmådde rimma så bra om något så hemskt.
Egen språkvärld
Skådespelaren Åsa Widéen kunde inte släppa boken. Djupt gripen av författarens förmåga att skapa en egen språkvärld, bestämde hon sig så småningom för att göra en teatermonolog.
- Det är så skambelagt, skitigt och fult. Det var det jag gick i gång på. Hur ska man våga tala om det här? För hur ska man annars kunna hjälpa dem som är utsatta?
- De behöver vittna och berätta, om vi vuxna bara är tysta blir det så mycket värre. Då blir vi en del av det samhälle som bara står och tittar på.
Åsa Widéen har gjort den texttrogna bearbetningen. Andreas Ottomar Nilsson har kommit med synpunkter men också regisserat uppsättningen som de talar om som en gemensam skapelse.
Båda har ett förflutet på Teater Terrier i Malmö. På Teater Giljotin i Stockholm har de byggt en arenascen; åskådarna sitter runtomkring. Åsa Widéen kan byta perspektiv och inta pappans röst, men iscensätter aldrig några övergrepp.
Texten i sig är mer än tillräcklig, om än en utmaning att gestalta. Med hjälp av Pippiperuken blir hon Fialiten; med morakniven fasttejpad runt benet hennes pappa.
Snusbrun saliv
Lika mycket som "Silverfisken" är en berättelse om snusbrun saliv och sprättade ben ger den också röst till en överlevare.
- Det finns en sådan kraft i henne och det ville jag arbeta vidare med. Det finns ett ljus i allt det här mörka och det har varit hela utmaningen att få fram.
På Teater Giljotin möttes de genast av intresse för sitt projekt, värre var det hos institutionsteatrarna. Från Malmö stadsteater, där Åsa Widéen tidigare arbetat, fick de inget gensvar.
- Det finns en oerhörd rädsla inför det här materialet, men vi har ju talat med Sofia och hon har sagt ja. Vi gör inte det här för egen del, för att hon ska uppleva övergreppen igen. Vi måste ju respektera att hon berättar om detta i sin egen bok, att hon vill nå ut, säger Andreas
Ottomar Nilsson.
Fullt beredda på publikens reaktioner kommer de att finnas kvar efter varje föreställning.

"Silverfisken" med sikte på ljuset

Sofia Rapp Johansson dröjde kvar i det outhärdliga. Med språklig precision skrev hon en diktsamling om incest.