Det är till Färgfabriken i Stockholm som man ska bege sig om man är nyfiken på regissören Hilda Hellwigs konst. Hennes utställning "Nothing is the same again", ingår i konsthallens större projekt, "Psychosis".
Hur kommer det sig att vi aldrig har hört talas om bildkonstnären Hilda Hellwig tidigare?
- Det har jag noga sett till. Jag behövde något annat att komma till när repetitionerna var över. I stället för krogen höll jag mig till mina kollage. På så sätt har jag aldrig behövt vara en del av konstvärlden, jag har inte behövt definiera vad jag håller på med, vad det betyder och i vilken riktning jag rör mig.
Vad händer då när du nu kliver ut ur garderoben?
- När jag gör teater eller opera arbetar jag mycket medvetet med vad jag kommunicerar och till vilka. Men de här verken talar bara till mig själv. Det är roligt att inte behöva tänka på en åskådare, att bara jobba för mig själv. För bildkonstnärer måste det vara den stora utmaningen, att behålla sin egen blick.
Ända sedan barndomen har du gjort just kollage, varför just den tekniken?
- Kollage är en väldigt otidsenlig teknik, jag målar i akryl och akvarell, klipper och klistrar. Men du måste kunna teckna för att göra kollage, alla tekniker du har lust till kan ingå i ett kollage.
Många av bilderna är drömlika, vitt skilda situationer går i varandra på samma absurda sätt drömmar kan göra ...
- Jag vill skapa konst som är en drömvärld att kliva in i. Så fungerar varje bra teaterföreställning också, du skapar en pseudovärld, med egna regler och egen atmosfär, där du kan vandra på egna villkor.
