Söndagen efter Alla helgons dag
Vi är nu i skuggan av alla helgons dag, flera av oss har säkert tänkt på nära och kära som inte längre finns ibland oss. Särskilt i mörkret av attacken i Trollhättan, yx-mannen i Hortlax och mannen som hittades död på Pite havsbad. Och en del av oss kanske t om har tänkt tanken att vi själva en dag ska dö. För vi är förgängliga, våra dagar har ett slut. Dagarna vi har är få. För Gud som är evig är våra dagar bara en vindfläkt. Vi har bara en handfull dagar. Ibland tror jag att vi glömmer det. Jag säger inte det här för att man ska tänka på det hela tiden, så att man (kanske) blir deppig. Utan jag säger det här för att det är sant! Vi har en början och vi har ett slut. De bör vi inte glömma. Men färgen för alla helgons dag är vit, Hoppets färg. Ljuset som lyser i mörkret. För dom som tror är döden inte slutet. Den Gud som formar bergen och skapar vinden, som förkunna sina planer för människan, som låter mörkret bli morgonrodnad och går fram över jordens höjder – Herren, härskarornas Gud. Han låter det inte sluta där för dem som vill komma till Honom. Han blev människa och dog för oss så att vi som tror på Honom skulle få evigt liv! Det finns glädje bortom graven och en framtid full med sång för dem som vill följa Honom. Det vi aldrig får glömma när vi talar om döden, är det vi säger i trosbekännelsen. Vi tror på de dödas uppståndelse och ett evigt liv. Ljuset som lyser i mörkret.
Vi har ett hopp, ett evighetshopp. Som det står i psalm 302 i psalmboken, min framtidsdag är ljus och lång, den räcker bortom tidens tvång.
Gå i frid!