Första söndagen efter Trefaldighet
I måndags hade jag dopdag. Den 12 juni 1982 döptes jag i Nederluleå kyrka. Samma datum är mina morföräldrars bröllopsdag och den dagen för sju år sedan fick jag själv döpa min systerson Eric, som är namngiven efter min morfar. ”Det här är ju värsta firardagen”, sa Eric i måndags när allt det här kom på tal. Han blev firad med tårta, jag med vackra blommor och kladdkaka.
När man döps, oavsett ålder, får man ett dopljus. Prästen brukar säga att det är en påminnelse om att Jesus sade ”Jag är världens ljus. Den som följer mig vandrar inte i mörkret utan har livets ljus.” Förutom det brukar jag själv säga vid dop att dopljuset också är en påminnelse om själva dopet och dess betydelse, att man kan tända sitt dopljus varje år på sin dopdag och minnas att man är döpt.
Allas dopdag är ”värsta firardagen” eftersom det ju är dagen då vi kom in i Guds förbund och fick både helig Ande och del i Guds Sons segerrika död och uppståndelse. Ett liv med Gud, redan här och nu och ända in i evigheten. Dopdagsfirande kan se ut på vilket sätt som helst, men det är innebörden som är det viktiga. Dopdagen är värd att firas!
”När du ser en droppe falla ner i dopets vattenfunt, ser du mer än själva vattnet i ett djup, fast där är grunt. Dessa droppar bär på löften om en framtid nära Gud, om ett liv i tro och glädje in i evighetens djup.” (Den svenska Psalmboken 723, vers 2).