n Våren är i antågande och saven stiger. Allt väcks till liv och allt gammalt och mögligt får nytt liv.
En härlig tid som genom alla åldrar känts som en nydaning av den infrusna själen, full av förhoppning, full av planer, full av önskningar.
En sval och skön vårmorgon gick jag ut för att höra orrarnas jollrande. Jag satte mig i myrens kant och såg hur solen sakta skred upp över horisonten.
En aning av ett himmelskt ljus nådde mig när den uppåtgående solens första strålar värmde mitt, mot soluppgången vända ansikte.
Huru väl kände jag inte skaparens hand vilande över nejden.
Jag slöt mina ögon och drog in den svala vårluften allt medan orrarnas jollrande ökade, denna vårens evigt återkommande operett, tidlös genom årmillionerna.
Dramatik, dynamik, erotik, pånyttfödelse, liv.
Hur länge satt jag där? Jag vet ej. Vad spelar tid för roll i det stora, i det tidlösa universum där naturens evigt återkommande teaterspel bara är en del av vårt eget tidlösa universum.