Det har skrivits en hel del om Johan Zacharias Bång, sägner och sanning, där det även ifrågasätts om han skulle vara förebilden till Johan Ludvig Runebergs Sven Dufva. Redan på 1800-talet gick dock många historier om att så var fallet.
Trots att åsikterna gått isär om Bång som Sven Dufva, och vars mod övergick allt, hedrades han 1909 med en minnessten på Bångberget i Lycksele av en släkting till general Sandels. Bång ingick nämligen i den finska armén under general Johan August Sandels. På 1940-talet restes även en minnessten på kyrkogården i Vilhelmina.
Flera platser finns för övrigt uppkallade efter Bång i Vilhelmina, där han sist var bosatt. Han slog sig ner där 1815 med sin familj och levde under små omständigheter. Han var då märkt av alkoholmissbruk och avled 1845. Han vilar nu på Vilhelmina kyrkogård.
Den i fänrik Ståls sägner omsjungne Zacharias Bång, som utmärkte sig i slaget vid Virta bro uppges ha levt ett brokigt liv som soldat, rysk fånge, flykting över Kvarken till Umeå för att sedan hamna i Lycksele.
Bång som hade sina rötter i Nyland, Finland, ingick i den finska armén som slogs bland annat vid Virta bro en 27 oktober 1808. Han ingick i Korsholms kompani, Österbottens regemente.
Vid slaget hade ryssarna, som var många gånger fler än svenskarna, gått till anfall mot den av svenskarna befästa stranden på andra sidan Virta å.
Det var under denna strid som Bång kastade sig in i striden på bron. Bajonetten räckte inte till så hans slogs med gevärskolven, till den gick sönder. Under striden fick han 10 bajonettstick men, till skillnad från Sven Dufva, överlevde han, belönades av general Sandel med medaljen "För tapperhet i fält". I Fänrik Ståls sägner imponeras Sandels över soldaten och citeras med orden " Det kan man kalla en soldat, så skall en finne slåss. Fort gossar, skynden till hans hjälp! Den där har räddat oss!".
Bång togs sedan som rysk krigsfånge. Även det äventyret överlevde han.
Den svensk-finska armén förlorade kriget, men vann slaget vid Virta bro För övrigt det sista krig som utkämpades på svensk mark.
Enligt vissa uppgifter deltog även Bång i Napoleonkriget.
Berättelserna uppger att Bång, sedan han kom till Sverige, ofta var på fyllan och villan, misskötte sig som skomakare och råkade i slagsmål. Han blev bortkörd från Lycksele och hamnade i Vilhelmina. Han levde sedan sitt liv i fattigdom i Fjällboberg. Fiske var där den huvudsakliga födokällan.
Bång uppges, sedan han fått sprit i sig, blev en bångstyrig person. Den enda som då fick bukt med honom var hans manhaftiga hustru Anna Margareta.
Hon var dotter till regementsskräddaren Erik Johan Baudin i Öjebyn som avled 1813, och hans hustru Anna Elisabeth Grönbäck, som dog 1825.
Anna Margareta hade en tvillingsyster, Brita Sophia. Barnen föddes i mars 1787.
Anna Margareta Baudin var, innan hon 1815 gifte sig med Bång, bosatt i Röbäck, Umeå Familjen flyttade sedan 1818 från Umeå. Hon avled 1856 i Fjällboberg.
De fick barnen Johan Reinhold, född 1815, Karl Oskar född 1818 och död 1829, samt Laura Johanna, född 1828.
I inflyttningsattesten, när Bång anlände till Umeå från Sveaborg, kan bland annat läsas "väger försvarlig christendoms kunskap, uppfört sig stilla och anständigt, ordentligen brukat salighets medlen och sist den 6 maji detta år; och är så vidt mig kunnigt blifwit till ägtenskap ledig. Loijo den 24 maji 1810/ Anders Collin präp. & pastor".
En stor del av släkten Bång från Vilhelmina har senare emigrerat till Amerika.
Med Fänrik Ståls sägner vann Johan Ludvig Runeberg platsen som sin tids främste diktare på svenskt språk, med enkla och vardagsnära verser. Boken gavs första gången ut när många fortfarande mindes krigsnederlaget mot Ryssland 1809, då Sverige förlorade Finland. Runeberg lyfter i boken fram enstaka soldater, som exempelvis Sven Dufva (Johan Zacharias Bång) och befäl som hjältar I samlingen ingår för övrigt Vårt land (texten till Finlands nationalsång), Sven Duva, Döbeln vid Jutas, Björneborgarnas marsch och Lotta Svärd, som gav namn åt lottarörelsen.