Det är något alldeles särskilt med det här rummet, tänker jag där jag sitter inträngd i ett hörn vid fönstret. Utanför är det vinter och kylan kryper närgånget in genom fönsterfogarna där kittet torkat och fallit bort. Tur jag har varma kläder. Drar nu pälskragen omkring mig medan jag ser mig om på den brokiga skaran som för tillfället är mitt sällskap där de yngre helt ignorerat årstiden och klätt sig i det som är ”inne” för att våga gå ut.
Skönt att man lagt det där med mode och trender bakom sig, tänker jag och gläds över den gamla fiskbensmönstrade yllekappan med skinnkrage som fortfarande håller värmen.
Det är trångt på bänken där vi sitter och ofrivilligt frotteras mot varandra och det goda med det är ju att det blir varmare. Den massiva ekbänken med hög rygg och glatta rundade former har förenat oss i väntan och tiden använder jag till att memorera de många intrycken. Min blick sveper över golvet, ett vackert gammalt marmorgolv där klappret från otåligt trampande fötter ekar mot taket. Höjer man blicken ser man de stora järnsmideslamporna som hänger ned från det välvda tak och som ger ett behagligt sken.
Det är ett vackert rum där människor genom åren lämnat sina spår, men som har förskonats från dagens klotter, vilket är märkligt, tänker jag och sluter ögonen för en stunds vila, då det är tröttsamt att vänta. Att vila är dock inte att tänka på, då jag av och till väcks av att någon ljudligt snyter sig eller börja tugga på en medhavd smörgås, eller av ett barn som bittert gråter över att behöva sitta still och vara tyst. Att sysselsätta sina tankar är ett bra sätt att få tiden att gå, resonerar jag och bestämmer mig för att fantasin göra en resa ut i världen med hjälp av de färgglade frestande utbuden av resmål längs väggarna. Här reser jag i tiden till solvarma stränder med vajande palmer och avslutar min resa på en pittoresk trottoarservering någonstans i Paris.
Plötsligt trasas mina drömmar sönder av ett välbekant ljud. Ett sugande du-dunk, du-dunk som sjunger mot rälsen medan lokets ångvissla kvider som en barnaföderska i vånda och så till slut är det öronbedövande gnisslet av bromsar som slår till. Tåget har anlänt och min väntan är slut och jag skyndar ut på perrongen varifrån jag kan se hur de vänliga skenet från de stora järnsmideslamporna glimmar mot mig, genom de frostiga skira snöstjärnorna på fönsterglaset. Den är vacker den gamla järnvägsstationen, tänker jag och känner ett visst vemod när jag vänder mig om för att fortsätta min resa.