Väderbiten

Yllefiltar och dramatik Vi är inne i den mörkaste perioden på året och i mina trakter har vi inte direkt fått hjälp av snön med att lysa upp tillvaron. Men när jag häromdagen tog mig hem genom det dystra mörkret i den grön-bruna vintern kom jag på en sak: Jag gilar det här med väder. Och det är förmodligen något bra med tanke på var jag jobbar. I somras var jag en dag ute på en lång cykeltur då det var riktigt varmt. På vägen hemåt under eftermiddagen cyklade jag i lätt regnstänk precis intill en massiv åskskur. Det ösregnade och åskade bara någon kilometer bort och ovanför mig sträckte cumulonimbusmolnet sig flera tusen meter upp i atmosfären. Det är mäktigt och man känner sig ganska liten. När jag så här års tittar ut över landskapet och den tunga, blöta och händelselösa ”yllefilt” som tycks ligga över oss i södra Sverige tycker jag att det är underligt att det är samma himmel som jag såg den där åskskuren på i somras. Kontrasten är dramatisk på något sätt. Lika mäktig är kontrasten som Nikkaluokta fick uppleva tidigare i veckan: -40.8 grader på måndagen och +8.2 på onsdagen. Vädret i vår del av världen är, enligt mig, inte perfekt. Men det innehåller stora skiftningar som jag uppskattar att jobba med och befinna mig i. Hellre icke-perfekt, skiftande väder än inga skiftningar alls.