Det hela börjar med att markytan vid ekvatorn mottar en större mängd energi per ytenhet än vid polerna. Detta beror bl.a. på att jorden inte är platt, infallsvinkeln av solstrålarna faller mer rakt in mot ekvatorn än vid polerna. Därmed blir den yta som solenergin skall fördelas över större ju närmare polerna man kommer. Ekvatorsområdena värms därför upp mer än polarområdena. Vid ungefär 35° latitud råder jämvikt mellan mängden absorberad solinstrålning och den effektiva utstrålningen som jorden strålar ut i rymden. Vid ekvatorn råder strålningsöverskott och vid polerna underskott och vädret uppkommer av att atmosfären strävar efter att utjämna denna obalans. Om vi inte skulle ha några verksamma processer som överförde överskottsenergi från låga latituder till höga latituder så hade temperaturen vid ekvatorn konstant stigit varje dygn medan det vid polerna skulle bli kallare och kallare. Dessa processer skapar alltså atmosfärens allmänna cirkulation. Den uppvärmda luften vid ekvatorn stiger, vid en viss nivå viker den av mot polerna, kyls av och börjar sjunka. Jordens rotation, topografi och en massa andra karakteristiska egenskaper påverkar cirkulationen. Fortsättningen på detta kan bli flera böcker långt och därför väljer vi att avsluta här, precis i början.
Vad startar vädret?
Så jobbar vi med nyheter