Vår käre Udo Offermann har avlidit efter en tids svår sjukdom. Han blev 70 år.
Udo föddes 1943 i Köln, Tyskland, mitt under brinnande världskrig. Han växte upp med föräldrarna Arthur och Käthe och småsystrarna Emmy och Marita. Familjen led svår nöd under kriget och under efterkrigsåren.
Vid 13 års ålder började Udo som målarlärling och fick sitt gesällbrev fyra år senare. Som den förste i sin släkt gjorde han militärtjänst i den tyska armén.
Från ungdomstiden och upp i vuxen ålder var han med i ”Nerother Wanderfogel”, en tysk scoutrörelse som varit förbjuden under Hitlers tid. Genom scouterna grundlades hans intresse för natur, friluftliv samt sång och musik. På Udos sista scoutresa 1965 på väg till Norra Finland träffade han sin Margareta på Stockholms Central, där båda skulle gå ombord på nattåget till Boden.
De gifte sig i början av 1969, först borgerligt i gamla Rådhuset i Köln och därefter kyrkligt i den evangeliska kyrkan i Riehl. Om en och en halv månad skulle deras 45-åriga bröllopsdag ha firats.
Familjen, som utökades med sönerna Mårten, Emil och Erik, bodde i Köln till 1974, då flytten gick till Sverige och Margaretas barndomsbygd Älvsbyn.
Udo var stolt över och skicklig i sitt yrke och arbetade som målare i 52 år, lärlingstiden inräknad, fram till sin pension november 2008. 1979 anställdes han som deltidsbrandman och rökdykare vid Älvsbyns räddningstjänst. I 31 år tjänstgjorde han som brandman. Som 65-åring klarade han fortfarande rökdykartestet utan svårighet. Inom brandkåren blev han en förebild genom sin plikttrogenhet, skicklighet och långa erfarenhet.
Udo var politiskt engagerad för Socialdemokraterna som förtroendevald i Älvsbyns församlings kyrkofullmäktige och som ersättare i kyrkorådet. Fackligt engagerade han sig lokalt för Brandmännens Riksförbund och Svenska Målareförbundet.
Under sönernas uppväxttid ägnade han sin fritid åt Unga Örnar och Älvsbyns Dykarklubb och stöttade pojkarna i deras olika sporter. Själv lärde han sig att åka skidor, slalom och fridykning som 30-åring.
För över tjugo år sedan byggde Udo vår stuga på Bänkerudden vid sjön Bänkerträsk. Här tillbringades nästan all fritid och hit kom många vänner från Köln på besök. Då sjöngs många sånger på dialekten ”kölsch”och minnen från karnevalerna i Köln väcktes till liv.
Udo ”upptäcktes” som tenor för ett år sedan och sjöng med i kyrkokören tillsammans med Margareta. Tillsammans spelade de även dockteater i 13 års tid, de sista föreställningarna i juli under Älvsby kyrkas 200-års jubileum.
Som person var han varm, generös och humoristisk. Han var full av livsglädje och livskraft, runt honom fanns en positiv, glädjefull aura, som inte lämnade någon oberörd. De fem barnbarnen, Isabell, Hanna, Emma, Nils och Linnea älskade sin farfar och Udos kärlek till dem var gränslös. Hans gudstro var innerlig och anspråkslös. Här fann han kraft och tröst i kampen mot sin sjukdom.
Saknaden efter Udo är oändligt djup, inte bara bland oss i den närmaste familjen, utan också hos modern Käthe, syskonen med familjer, övrig släkt och många vänner.
Här följer till Udos minne, refrängen på ”kölsch”, Kölns ”nationalsång”:
Ich binne ne kölsche Jung
watt willst du mache?
Ich binne ne kölsche Jung
und dunn jern lache.
Ich bin och sonst nit schlecht,
ne, ich bin brav.
Ming lieblingswörtsche heiss
Kölle Alaaf!