Händelsen utspelade sig för 87 år sedan, men blev mera medialt uppmärksammad drygt tre år senare, år 1932, när Granbergs ansökan om ersättning av statliga medel för skadorna inkom till regeringen.
Ren dikt?
Då höjdes röster om att överfallet av en folkilsken björn var ren dikt. Författaren Hans G. Westerlund i Huddinge, och tidigare bosatt i Luleå, anhöll hos Svenska naturskyddsföreningen om ”lämpliga åtgärder för att denna för den allmänna opinionens ställning till björnens fridlysning så ytterst viktiga händelse måtte bli noggrannare undersökt”.
Westerlund påpekade i sin skrivelse att björnen ”enligt fjällbornas åsikt aldrig anfaller en människa utan att vara sårad eller ofredad”
Naturskyddsföreningen vidarebefordrade också brevet till regeringen.
Författaren Westerlund väckte för övrigt på sin tid stor uppmärksamhet med sin roman Smiths i Gamleå, vilken skakade om befolkningen i Luleå. En roman som var en korsning mellan Söderkåkar och Hemsöborna.
Svårt biten
Det var cirka en kilometer från Vuolak i Arjeplogsfjällen som den påstådda björnattacken ägde rum 1928. Björnen bet då Granberg i huvudet, ryggen, skuldran och benen.
Efter angreppet lämnade björnen platsen för en stund – vilket gav Granberg chans att släpande ta sig till vistet i Vuolak för vidare transport till sjukstugan i Arjeplog. Granberg hade bit- och rivskador över större delen av kroppen.
I ett flertal tidningsartiklar skildrades sedan händelsen i Arjeplogs fjälltrakter.
Eskil Granberg hade tillsammans med svågern Lars Sjaggo från Luokta varit sysselsatt med insamling av renar vid Avasfjället (Arvastuottar). Efter avslutat arbeta hade de två begett sig mot samevistet i Vuolak. Omkring en kilometer därifrån hade de påträffat ett färskt björnspår. När de stannade upp blev de helt plötsligt överrumplade av björnen, som gick till anfall.
Granberg gjorde ganska snart en framställning om ersättning av statsmedel för sina skador. Men olika omständigheter, bland annat genom de undersökningar som igångsattes, gjorde att ärendet hamnade inte hamnade på regeringens bord förrän tre och ett halvt år efter olyckan.
Släpade sig från platsen
Om överfallet berättar Eskil Granberg i sin framställning:
– Innan vi visste ordet av kom björnen emot oss. Vi tog genast till flykten men hann inte mer än cirka 20 meter förrän Sjaggo föll omkull. Björnen sprang förbi honom och hoppade på mig, varvid han bet mig svårt i vänstra handen, kastade omkull mig och höll mig fast samt bet mig i ryggen och skuldran. Sedan gick han ifrån mig men kom strax tillbaka och bet mig i benen. Därefter gick han bort, troligen 5-6 meter, slickade blodet av min hand och avlägsnade sig därefter. Vid tillfället för överfallet hade jag intet vapen mer än slidkniven och hade icke på något veterligt sätt ofredat honom. Min kamrat sprang under det björnen misshandlade mig till stugan i Vuolak, som är belägen ungefär 1 km från platsen där björnen överföll mig.
Efter överfallet släpade sig Granberg från platsen till vistet i Vuolak, där nära släktingar till honom hade sin bostad. Därifrån forslades han till Norra Bergnäs, där provinsialläkaren Einar Wallquist mötte upp och sedan såg till att Granberg kom till sjukstugan i Arjeplog.
Där konstaterades att Granberg fått 51 bettstår i vänstra handen, armen och axeln och även på huvudet och benen.
En månad tillbringade han i sjukstugan för att återhämta sig.
Märklig händelse
Domänstyrelsen kopplades in och avgav senare ett yttrande. Skogstjänstemännen avstyrkte Granbergs framställan om ersättning. Enligt Domänstyrelsens utredning var Lars Sjaggo vid tillfället beväpnad med ett salongsgevär, men det kunde dock inte bevisas att det kommit till användning mot björnen.
– Detta synes dock mest troligt enär björnen osårad knappast plägar anfalla människor. Den döda björn som efterföljande sommar anträffades 500 meter från platsen för överfallet torde med största sannolikhet vara densamma som överföll Granberg. Att björnen återfanns död så nära nyss nämnda plats giver stöd åt den meningen att densamma uppskjutits och till följd av skadorna avlidit, anför Domänstyrelsen och anser att olovlig jakt med största sannolikhet vid tillfället bedrivits.
Landsfiskal Henrik Enevald Svenonius i Arjeplog ansåg i sitt yttrade händelsen synnerligen märklig.
–Gamla björnjägare i orten anser händelsen synnerligen märklig och underlig eftersom de aldrig erfarit att björn överfallit människa utan att dessförinnan blivit skadad.
Länsstyrelsen däremot ansåg Granbergs krav berättigade, då denne under arbete i fjällen skadats av fridlyst vilddjur.
Granberg tillerkändes slutligen, efter ett flertal utlåtanden, ersättning.
Gift två gånger
Eskil Granberg avled 1984 i en ålder av 88 år. Under sin yrkesverksamma tid arbetade han som skogs- och flottningsarbetare och senare som förman för SCA. Han hade också ett småbruk i Sadenoive.
Granberg, med rötterna i Lycksele, gifte sig första gången 1919 med Hulda Maria Vesterlund från Bergvikssund, Arjeplog, och de fick tillsammans en dotter, Elsy, född samma år. Familjen var då bosatt på Kullen, Arjeplog. Hustrun avled i mars 1920 och dottern i november samma år.
1928 gifte han om sig med Anna-Stina Sjaggo från Luokta, för övrig syster till Lars Sjaggo. Hon avled 1963. De fick 1928 sonen Bertil, som avled ogift år 2002 i Jokkmokk.
Lars Sjaggo avled 1977 i en ålder av 79 år. Han var far till en dotter.