Nu ska jag berätta om nå’t som hände för länge sedan.
Året var 1934, i mars, och jag var 11 år. Jag hade haft hosta och var kanske "rosslig" lite länge än vanligt. I släkten fanns lungsot.
Provinsialläkaren som vi hade i byn bedömde mig lungsjuk och skickade mig till Sandträsk sanatorium.
Han tog för givet att jag var sjuk.
Det var cirka tio på salen, jag var äldst. Det gick väl ganska bra för oss äldre att acceptera att vi var där. Ganska bra är fel att säga men bättre än för de som var i fyra- femårsåldern.
Jag minns mycket väl en liten flicka, som grät massor, ofta på kvällstid, hon saknade mamma och pappa och var ju i främmande miljö. Det var en sträng lydnad och skrika och böla gav bestraffning direkt.
Säng och flicka drogs in i linneförrådet. Lyse och dörr stängdes.
Och så hade vi större ledsamt över det, det knyter än i dag i bröstet vid tanken. Hur systrarna gjorde, hur de trodde det var rätt.
Vi fick alla ligga ute då det inte var över -10 grader, en timme per dag skulle göra oss friska. Nog var vi påpälsade med kläder och filtar, men det var kallt. Jag vet att vi var ute om även om det var kallare än 10 grader.
Under de två år jag var i Sandträsk fick jag ingen skolundervisning. Jag som hade längtat så att få lära mig bråk i mattematiken! Inte heller besök eller livstecken från hemmet. Å inte blev jag konfirmerad heller för när jag kom hem efter två år hade alla mina kamrater konfirmerats.
Efter nätt två år blev jag skickad till Bodens sjukhus för jag hade problem som ett sjukhus skulle åtgärda. Det var blodbrist och reumatism. Efter en tid där tycktes jag en dag höra pappas röst i korridoren. Men det var väl ändå fel?
Nej, nej, det var inte fel. Pappa hade kommit för att hämta hem mig. Från min hemby och till Boden var det närmare än till Sandträsk.
Pappa sa: "Nö kåm i å sko hämt heim dä". De orden minns jag än i dag. Apropå minnas, så har jag alltid försökt att förtränga dessa två år. Dels för det att vara på sanatoriet, dels att var hemifrån och så för jag var i Sandträsk och var inte sjuk. Två år av min barndom på sjukhus och jag var inte sjuk! Det berättade en läkare för mig sedan att det hade blivit ett misstag.
Att komma hem, det var inte mitt hem. Det kändes främmande, syskonen hade förändrats, ja allt. Jag var mycket hos mormor tvärs över ängen. Där fann jag ro och där kändes det bra.
Jag tror att genom att jag lämnade detta bakom mig, jag har aldrig varit en som ältat, så har mitt liv varit fint. Ett fint liv med man och barn och barnbarn.
Tack för att jag fick berätta om hur det kunde var förr.