Elfte söndagen efter trefaldighetLuk 18:9-14
Jesus talar i söndagens evangelietext till de som själva ansåg sig värdiga och såg ner på andra. Han berättar en liknelse om två män som går till templet i Jerusalem för att be och om deras sätt att se på sig själva. Han berättar om deras tro och liv, om självupphöjelse och ödmjukhet.
Den ene mannen, en farisé, ser på den andre och tackar Gud för att han inte är som denne. Han är därmed också den som Jesus talar till, den som ser ner på andra och borde ta åt sig av undervisningen. Den andre mannen, som var tullindrivare, kommer med sänkt blick, han slår sig för bröstet i sorg och ber Gud om nåd. Han blir typexemplet på hur vi ska leva ut vår tro, i ödmjukhet.
Ordet ödmjuk betyder i egentlig mening en ”som lätt blir mjuk”. Ordet har tyvärr ofta förknippats med jantelagens ”du ska inte tro att du är någon”. I själva verket är jantelagens problem detsamma som fariséns i liknelsen, att man ser ner på andra. Jantelagen blir en slags missbrukad ödmjukhet. Ödmjukheten Jesus vill lära oss är att vi bör vara ärliga och mjuka inför Gud, varandra och oss själva. Den mjukheten gör inte att andra blir modfällda. Den förringar inte uppriktiga komplimanger utan tar tacksamt emot dem. Den uppmuntrar andra till växt och välgång före sin egen.
Att lätt bli mjuk får mig att tänka på bilden av Gud som en krukmakare, som formar och omformar människans och gudsfolkets liv med sina händer (Jer 18). Omformningen av misslyckanden blir lättare om leran är mjuk. Tron och livet borde gå hand i hand, vi borde leva som vi lär. När vi inte gör det, det är då vi behöver den där mjukheten, för att närma oss Gud och låta Gud forma om vårt liv. Då kan också vi växa.