Tre tonÄringars liv skördades vid drunkningsolycka i Rövarviken
Tre tonÄringar hittades livlösa i vattnet i Rövarviken, vid FÄrön. NÄgra fiskare och en av barnens fÀder, som gett sig ut för att söka ungdomarna, fann dem, flera timmar senare, pÄ 1,8 meters djup. De försökte fÄ igÄng deras hjÀrtan. Ganska snart kom meddelandet: ÄtgÀrder för de drunknades vÀckande till liv hava vidtagits men utan resultat.
PÄ spegelblank, men alltför svag is, gav sig skolpojkarna pÄ skridskor ivÀg mot FÄrön, dÀr de hamnade i en vak och sedan inte kunde ta sig upp.
Foto: Gunnar Westergren
Ingen hade observerat nÀr de tre ynglingarna 15-Ärige Artur Backman, 14-Ärige Ragnar Winberg och 15-Ärige Ragnar Bucht gick genom isen, efter att de gett sig ut pÄ en skridskotur.
Backman och Winberg gick i femte klassen och Bucht i fjÀrde klass och var alla, vad som uppgavs i tidningen, vÀlartade och förhoppningsfulla ynglingar.
De personer som ingick i spaningsuppbÄdet kunde snabbt konstatera, nÀr de dragit upp pojkarna pÄ isen, att det inte gick att rÀdda deras liv.
Varnades för svag is
à ngslupsföraren Lars Anton Backman och hans hustru Viktoria förlorade sin ende son. I familjen fanns en dotter kvar.
Tapetseraren Gustaf Winberg och hans hustru Anna förlorade Àven de sin ende son. De hade fyra flickor. Winberg var ocksÄ en tid möbelhandlare i PiteÄ.
Ragnar Bucht efterlÀmnade modern Anna och fyra syskon. Fadern kronolÀnsmannen Frans Wilhelm Bucht avled tre Är tidigare.
Pojkarna var samtliga elever vid PiteÄ allmÀnna lÀroverk. Tillsammans med kamrater hade de, den ödesdigra oktoberdagen, gett sig ut pÄ den nyligen isbelagda Norra fjÀrden för att Äkas skridsko. Medan övriga ungdomar föredrog att svÀnga omkring pÄ isen i nÀrheten av strandkanten beslutade sig Backman, Winberg och Bucht för att Äka litet lÀngre ut pÄ blankisen.
Kamrater i deras nÀrhet varnade för att isen kunde vara förrÀdisk. De sÄg ocksÄ hur de tre pojkarna försvann ut pÄ fjÀrden, förbi Grytan och mot FÄrön. DÀr svÀngde de in i Rövarviken.
Det var en utflykt som kom att kosta dem livet.
Gav sig ut med iseka
Kamraterna som höll till vid strandkanten avslutade sin Äkning, snörade av sig sina skridskor och begav sig hemÄt utan att kunnat observera sina tre kamrater. Det började mörkna och lida mot kvÀll.
NÀr de tre ynglingarna inte dök upp hemmavid började förÀldrarna ana orÄd och gav sig ner till stadsfjÀrden för att spana efter dem. Men dÄ hade mörkret lagt sig. Med förhoppningen att de skulle ÄtervÀnda senare, eller att de hade sökt sig en nattplats under sin skridskotur, beslutades att sökande efter dem skulle uppskjutas till morgonen dÀrpÄ. Det blev en natt fylld av oro och sömnlöshet för förÀldrar och syskon innan de, med hjÀlp av inkallade personer, kunde Äteruppta spaningarna.
SÄ fort det ljusnade transporterades en iseka ned till fjÀrden. NÄgra fiskare, tillsammans med en av fÀderna, tapetserare Winberg, gav sig dÀrefter ivÀg med isekan i riktning mot FÄrön, dÀr ynglingarna setts försvinna. Dock anade man att det vÀrsta skulle möta dem, att hitta pojkarna drunknade.
Hittades i vak
FarhÄgorna besannades ganska snart I Rövarviken observerades en nyss igenfrusen vindvak. DÀr, pÄ 1,8 meters djup observerades de tre pojkarnas kroppar.
De tre pojkarna plockades upp. Försök gjordes att , trots att mÄnga timmar förflutit, fÄ dem att andas igen men resultatlöst. Pojkarna lades i isekan och fördes dÀrefter in mot PiteÄ, dÀr folk samlats.
Det intrÀffade vÀckte stor sorg och förstÀmning i PiteÄ. Samtidigt som det i tidningen pÄpekades det allvarliga att ge sig ut pÄ nyfrusen is.
En vecka senare, en söndag, fördes de jordiska kvarlevorna av de drunknade ungdomarna till gravens vila.
Det var en begravning som samlade mer Àn fullt hus i PiteÄ kyrka. Det blev sÄ trÄngt att de nÀrmast anhöriga, vid ankomsten till kyrkan, hade svÄrt att finna sittplatser.
Kistorna fördes i procession till kyrkan och bars in av de dödas kamrater under det att församlingen sjöng den gamla psalmen som började med orden" Stanna ungdom och hör till; SÀg o sÀg varthÀn du Àrnar. Du skall gÄ dit du ej vill. Du mot döden fÄfÀngt spjÀrnar ..."
Döm inte för hÄrt
Kyrkoherde Gustaf Hörnström, PiteÄ stadsförsamlings förste kyrkoherde och verksam i PiteÄ 1901-1907, i praktiken sin svÀrfar, komminister Grapes eftertrÀdare, förrÀttade jordfÀstningen.
- En upprörande och djupt beklaglig olyckshÀndelse har drabbats oss. Tre unga liv har hastigt skördats av döden, tre hem berövats ett av de kÀraste de Àgde, ur kamratkretsen har tre lÀnkar blivit bortryckta och lÀrarna mistat tre av sina lÀrjungar. För fjorton dagar sedan var dessa ynglingar senast i detta rum, nu finns de Àven hÀr men pÄ bÄr, inledde Gustaf Hörnström och fortsatte:
- Visst var de förolyckade sjÀlva oerfarna till sin ofÀrd, men vi fÄr inte döma dem för hÄrt. Vi mÄste ta i beaktande de ungas tanklöshet och sÀrskilt den manliga ungdomens Àventyrslusta. Vilken Àr för övrigt utan fel?
Begravningsakten avslutades med psalmen "Varför sörja, varför klaga. Se mot höjden och hav tröst ..."
I den lÄnga procession som sedan gick frÄn kyrkan, efter Nygatan, till kyrkogÄrden deltog slÀkt och vÀnner, lÀrarkÄren, elever och ungdomslogen PolstjÀrnans medlemmar.
SĂ„ jobbar vi med nyheter