Tor Marklund

Vi har sorg i Lakafors. Tor "Låggarn" Marklund är död. Fastän vi nu fått några dagars distans till dödsbudet kan vi fortfarande inte fatta att han är borta. Vi väntar att få se honom komma gående över gårdsplanen, med något vaggande gång trots nyligen åtgärdade knäproblem, eller cyklande tillsammans med Majlis på väg till barn och barnbarn i Norrfjärden. Vi får tyvärr aldrig se de bilderna mer.
Vi har sorg i Lakafors för att en verklig centralfigur i byn är borta. Tor bodde i navet av Lakafors-Pålmark, mitt emot gamla skolan där byns offentliga möten och fester avhålls. Det var naturligt att han var där när någonting hände, och att han alltid på något sätt hjälpte till med arrangemanget. Alltid glad och skämtsam och hann oftast slänga några ord med de flesta. Han trivdes i byagemenskapen och han nämnde några gånger sistlidna vintern att vi borde starta en studiecirkel eller liknande för att träffas mer inom byn.
I sitt arbete som brunnsborrare träffade han många människor på landsbygden i deras vardagsmiljö. Det var säkert en stor krydda i arbetet, för han gillade möten med människor, och med sitt humoristiska sinne såg han det roliga i många situationer. Han sparade och berättade därför gärna små roliga episoder från sitt forna arbetsliv.
Tor var hjälpsam, generös och gästvänlig. Hade vi några transaktioner med varandra såg han till att han åtminstone inte hade skott sig mer än den andra på affären. Hemmet stod alltid öppet för den som ville titta in, och det ville många, och han var snar att mana på och bjuda på det som fanns. Han diskuterade gärna samhällsfrågor och var som regel snar i sina ställningstaganden. Ibland kunde det vara svårt att hänga med i alla hans tankebanor, men han luftade gärna sina åsikter.
Den bortgångne har hela sitt liv bott på den gamla släktgården Låggers. Han fick ta vid tidigt med familjejordbruket, då hans far avled när Tor bara var 16 år. Tillsammans med sin mor drev han jordbruket som mjölkbonde fram tills han gjorde värnplikten, varefter han började förvärvsarbeta. I samband med giftermål med Majlis 1966 förvärvade de fastigheten och gjorde en genomgripande och gedigen upprustning av den då mycket omoderna Norrbottensgården. Tor och Majlis har lagt ned stor möda på att hålla sina hus och uthus i bra skick och hans intresse för målning av både hus och möbler har bidragit till att ge gården dess prydliga helhetsintryck. De har också tillsammans spenderat många timmar och dagar till hjälp åt sina barn vid upprustning av deras hus.
Vi känner stor sorg, och vi försöker förstå den sorg och saknad Majlis och familjen känner. En tröst för dem kan dock vara att Tor och Majlis fick många goda år tillsammans, där de särskilt under senare år tog sig tid att gemensamt njuta av livets goda: fina stunder i solen eller vid grillen på husets baksida, några timmar med barnbarnen, en god middag på restaurang, att de bättre än de flesta utnyttjat chansen att delta vid något av ortens många kulturarrangemang. De minnena kommer säkert att ge Majlis tröst på sikt.