Familjen har blivit med bil, en Morris Minor med kurvor som en 50-tals filmstjärna.
Det är ju alldeles otroligt – äntligen har vi en egen bil!
Första resan till staden är en kall vinterdag och vi barn, storebror, lillebror och jag sitter i baksätet. Det är kallt i bilen och vi och huttrar och småfryser. Mamma sitter bredvid pappa och tycker att det går alldeles för fort när nålen på hastighetsmätaren pendlar mellan 50 och 60 kilometer i timmen.
Rutorna immar igen och pappa stannar då och då för att skrapa rutorna rena och det luktar starkt och fränt av glykol.
Jag andas på rutan och kan titta ut genom ett litet hål som jag har gnuggat fram med handen. Landskapet glider förbi och det känns som en oändligt lång resa ner till staden.
Det har börjat mörkna och jag ser lyktorna och pappersstjärnorna lysa i fönstren, på ett av husen har de små lamporna bildat ordet God Jul på husets gavel.
Det har snöat mycket men som tur är har plogbilen nyss åkt förbi så vi har en fin väg med stora höga plogkarmar framför oss. Det är lugnt på vägen och nästan inga andra bilar och det känns skönt för det är så otäckt när snön yr omkring.
Glykollukten gör mig lätt illamående och pappa stannar bilen så jag får gå ut för att få lita frisk luft.
Väl framme i den lilla staden gör vi snabbt våra små ärenden för pappa har bråttom hem Pappa tycker inte om att vara i den staden och han är inte heller van vid så mycket trafik.
Lillebror ska få klippa sig hos en riktig frisör och det är väldigt spännande och känns lite farligt att sätta sig i den stora stolen. Han får sitta på en bräda som frisören lägger på stolen och så får han på sig ett stort förkläde. Lillebror ser så liten ut och när han har klippt sig får han en tablettask för att han suttit så snällt och stilla.
Mamma har lovat att jag ska få gå till skivaffären.
Jag har ju fått en begagnad skivspelare men man kan bara spela EP-skivor på den.
Jag vet att det finns en liten skivaffär på Storgatan. När jag valt min skiva får jag provlyssna på den och jag står vid disken med de stora hörlurarna på mig. Mamma vill att jag ska skynda på att bestämma mig så vi får gå därifrån. Jag pratar alldeles för högt med hörlurarna på, det upptäcker jag först när några kunder småleende vänder sig om mot mig.
Så startar vi hemresan och den känns lika oändligt lång och glykol luktar lika illa och mamma tycker att våran Morris Minor rusar lika fort fram.
Men det är ju alldeles otroligt – äntligen har vi en egen bil!