Telefon förr och nu

När telefonen kom gick det ej ringa direkt. Först fick man ringa en växel, och en röst hördes så korrekt, vilket nummer vill du ha? Upptaget, var god dröj ett tag. Jag försöker igen, linjen är klar och man fick ett svar. Tekniken gick framåt och växeln försvann, nu kunde man ringa direkt minsann. Allt kändes bra, ringde man ja, ett svar eller en upptagen ton man hörde, men även den tonen berörde.

Så fortsatte tekniken framåt med telefonsvarare, mobil och andra. Nu skulle vi enkelt nå varandra, men dock inte snabbare med en telefonsvarare som säger: Jag har inte tid att ta ditt samtal nu, trots att klockan bara är sju. Nu både stora och små var sin telefon svinga. Telefoner som spelar musik, piper och kan ringa, samtidigt som folk har massor att göra har de också en telefon vid sitt öra. I telefon de pratar ja, kanske förhandlar samtidigt kör de bil eller så är de och handlar.

Svårt förstå varför stressa och springa, för att vi också ska hinna med att ringa, när vi ändå inte har tid att svar ge, utan kopplar vi in en telefonsvarare som säger: lämna telefonnummer och namn så ringer jag upp så fort jag kan. Har ni aldrig tänkt om alla gör likadant kanske vi aldrig når varann. Utan telefon kunde vi inte ringa, men vi hade tid med ett meddelande springa. Telefonen den är bra och den finnas ska, men telefonsvarare i all ära de har blivit oss personligen alltför kära. Telefonsvarare är säkert bra om de används där de nytta göra ska.