Tiden är ett abstrakt ogripbart subjekt som man jagas av genom livet och som aldrig vill räcka till, trots att det finns gott om tid. Hela livet är man styrd och omgiven av detta oändliga vakuum, som jag kallar tiden.
I köket, där jag sitter, kan jag höra tiden. Höra hur tiden går med sitt trygga rogivande tick tack medan urtavlans visare obevekligt går runt och lägger timma till timma och stjäl min tid. Hur skall man hinna göra allt det man vill och måste, tänker jag frustrerat när jag förstår att jag äger bara stunden och ingenting mer. Endast nuets skälvande ögonblick är mitt och insikten om min korta tid och lilla roll i tidens oändliga vakuum ger mig en hisnande känsla av vördnad för livet och den tid jag fått.
Det finns så många begrepp om tiden och det får mig att tänka på vackra stämningsfulla tider såsom Julen som vi just lämnat bakom oss. Denna vita gnistrande ”varma” familjehögtid då vi firar Jesu födelse. Årstiderna är en annan tid som ger oss vårens Tussilago, sommarens blomsterängar, höstens färgprakt och gyllene frukter och midvinterns stjärnbeströdda mörka himlavalv.
Årstiderna växlar och år läggs till år. Det får mig att åter igen tänka på livstiden som är mycket kort och förgänglig, sett ut mänskligt perspektiv. Den är lika förgänglig som ett sandslott byggt mellan ebb och flod. Ibland kan tiden kännas lång, ibland kort och stundvis vara stum och död beroende på vad man fyller den med.
Begreppet tiden har många skalder diktat om, men det skall inte jag göra utan slutar mina tankar kring tiden med Lina Sandells klarsynta ord om tiden. Jag citerar: Blott en dag ett ögonblick i sänder.