Tillgången på friskt vatten var länge ett problem i Piteå. Det pläderades tidigt för att dra en vattenledning till Piteå från Storträsket i Pitholm. Det dröjde dock ända till 1915 innan undersökningen för anläggande av en vattenledning i Piteå kunde slutföras. Som slutade med att vattenintaget lades i älven.
Åtskilliga fick böta
I slutet av 1870-talet fattade hälsovårdsnämnden beslut – för att det skulle finnas tillräckligt med friskt vatten för dryck och matlagning – om ett vite av fem till 25 kronor. Det gällde förbud för att röta hudar, skölja färggods och tvättkläder, eller på annat sätt förorena vattnet, på södra stadsfjärden, innanför Lövholmen, alltifrån Lillänget till Strömbron.
Av tidningsnotiser att döma fick garvarelärlingar och garvare gång på gång böter för att de sköljt hudar i södra stadsfjärdens vatten och då förorenat drickvattnet. Så hade bland annat två lärlingar hos garvare C.A., Sandström och E.F. Wåhlin dömts till vardera fem kronors böter. Åtta stadsbor fick böta två kronor vardera för att de tvättat kläder och förorenat drickvattnet.
Vid ungefär samma tidpunkt konstaterades för övrigt även att brunnarna i Piteå genomgående hade dåligt vatten.
En fungerande pump
1906 rapporterades att det bara fanns en fungerande vattenpump i Piteå. Klagomål hade inkommit sedan det visat sig att det bara var pumpen vid Strömbron som fungerade. Övriga var trasiga. Exempelvis kunde inte pumpen vid södra kajen användas eftersom den därtill hörande brunnen var förstörd.
Risk för epidemi
Norrbottens Posten frågar sig på ledarplats 1883 om det var välbetänkt av hamndirektionen att tillåta att skutor lastade med svin skulle få förtöja vid pumpbryggan, där staden hämtade sitt dricks- och hushållsvatten.
”Staden har varit så förutseende att man förbjudit sköljning av kläder i området, men nu låter man skutor fulla av exkrementer förtöja. Skutornas däck sköljs varvid orenlighet spolas ner intill vattenpumpen. Om det inte blir rättelse kan staden lätt drabbas av en epidemi”, påpekade Norrbottens Posten .
Det fanns en gång i Piteå en kvinna som allmänt gick under namnet Stamp-Emma. Hon var en av de personer som gick omkring i staden och sålde vatten till de invånare som inte tog sig för att åka ner till pumpen vid kajen. Omkring fem öre per så kostade vattnet. De stora såarna transporterades sedan till olika fastighetsägare. Stamp-Emma uppges, enligt muntliga uppgifter, ha förvarat sina kopparslantar i mjölkflaskor. När hon gick ur tiden skulle hon ha efterlämnat en betydande summa. Banken fick mycket att göra med att räkna kopparslantarna.
Det berättas också om att det fanns ett par andra vattenleverantörer i Piteå, Lapp-Lisa och Lapp-Gustav, mor och son, som på liknande sätt gjorde sin insats för att förse stadens invånare med vatten.
Pionjärtiden
1926, i oktober, togs Piteås första vattenverk i bruk. Föreståndare blev John Eriksson som fram till 1940-talet fick sköta sysslan själv. Det var 24 timmars passning per dygn och verkets kapacitet 1.080 kubikmeter under samma tid. Till en början var emellertid åtgången endast 200 kubikmeter. När det gamla vattenverket lades ner 1957 hade man kommit upp i en kapacitet av 3.500 kubikmeter. De första 15 åren hade Eriksson själv hand om skötseln av vattenverket. God hjälp hade han av makan Signe, som fick rycka in då och då som vattenverksmaskinist.
Under pionjärtiden för vattenförsörjningen i Piteå och när Piteåverken drog igång 1941 på Kolugn, vid dagens Smurfit Kappa, var det besvärligt. Vattnet inte bara smakade illa utan det luktade också. Vattnet var inte ohälsosamt och innehöll inga skadliga bakterier. Det dröjde ett antal år innan Piteå kunde får ett förstklassigt vatten.