En sommardag i mitten av juli var de ute och körde i sin ägandes bil i krokarna uppåt Västerbotten och Kolonaten runt gränsen mot Norrbotten. De var roade av att fara och hälsa på bekanta kring en stund och språka och få sig en kaffekopp. Ibland bar det iväg till en liten jaktstuga där de övernattade mycket för att eventuellt få se något vilt. Hunden som också var en bra jaktkamrat satt alltid rak och spejande efter villebråd på framsätet i bilen och tycktes aldrig bli trött.
En förmiddag på väg hem från kojan kom herrskapet körande en genväg för att förkorta sträckan hem till byn. Gubben körde lugnt och försiktigt för att göra så litet väsen av sig som möjligt. Plötsligt något tiotal meter in i skogen står skogens konung, en tjur på åtskilliga kilon. Gubben blev alldeles till sig, snodde sig om och greppade efter bössan som låg laddad och klar i baksätet under ett skynke. Hans rörelser var medvetna, fönstret vevades ner, gubben tog sikte och sköt!
Som en fura föll älgen framstupa med nosen före bland ris och grenar och skymdes av gran och fur. Gumman bannades och skrek "kör fort härifrån, du begrip väl att skottet hördes över hela nejd’n å nån kan ju ringa
efter polis’n".
Nu blev det fart på gubben, han insåg väl vad han gjort, startade bilen och körde i något hastigare tempo hem för att hämta pojkarna som kunde stycka djuret och ta ut inälvorna. Själv var skytten för "skakis" för att orka med. De tappra sönerna drog till stället och när grovjobbet var gjort styckades älgen i mindre bitar. Risken för upptäckt var uppenbar och när något motorljud hördes var det bara att slänga sig platt på marken och vänta till faran var över.
Det gick "förunderligt" bra och under natten hämtades slakten och fördes hem. Efter en natts arbete syntes av älgen intet spår. Detta är preskriberat sedan 30 år tillbaka men en påminnelse om att nöden har ingen lag.