Johan Fabricius var född i Piteå och levde mellan 1770 och 1840. Fram till 1960 var han bortglömd. Detta år publicerade folklivsforskaren Katarina Hammarström en uppsats om hans liv och verk. Hammarström beskriver Fabricius som en kringvandrande klockfodralsmålare, som allmänt ansågs lite konstig. Att han skulle ha snidat ett altarskåp kände hon inte till.
Äran av att ha återupptäckt altarskåpet tillkommer kyrkoherden i Älvsby församling Voldemar Takkel som beskrev det i en skrift om kyrkan från 1965. Takkel hade hittat skåpet i Historiska museets inventarieförteckning och visste genom kyrkoarkivet att det tillhört Älvsby församling. Piteå-Tidningen skrev om Takkels lilla skrift och upphöjde rentav altarskåpet till ”Den kanske största dyrgripen som kyrkan haft”.
Hur hade det då hamnat på Historiska museet? Det enkla svaret är att det flyttats dit från Nordiska museet. Till detta museum kom det 1908 som en gåva från järnhandlaren J.P. Jonsson i Älvsbyn, sedan Jonsson under sex år misslyckats med att få det sålt i Stockholm.
Han hade ropat in det 1901 för en billig penning då kyrkan skulle restaureras i grunden. Kyrkoherden Johannes Nygren betraktade skåpet som ”en mycket dålig efterbildning” av Nederluleå kyrkas altarskåp och kallade, lite nedlåtande, dess upphovsman ”en viss Fabriciuis”. J.P Jonsson kallade honom å sin sida ”en bond eller byamålare” och menade att ”tingesten” var illa utförd, ”mer en kuriosite än en konstsak”.
Till Nordiska museet hade J.P. Jonsson skrivit att skåpet en gång ”prytt” kyrkan i Öjebyn. Detta är – så vitt jag kunnat finna – den enda primäruppgift som finns om att så skulle vara fallet. Men uppgiften har tagits för gott, bland annat av en känd konsthistoriker som skrev om skåpet i en vetenskaplig tidskrift 1995. Att skåpet prytt Öjeby kyrka har därmed blivit något av en ”vetenskaplig sanning”. Därför är det förståeligt att Piteå landsförsamling verkat för att få det ”återbördat” till kyrkan i Öjeby. Det är därifrån det nu är utlånat till Älvsby kyrka.
Med tanke på Fabricius rykte och den tidens syn på allmogekonst betvivlar jag starkt att prosten Nordvall i Öjebyn nedlät sig till att hänga upp skåpet i kyrkorummet till allmänt beskådande, även om Fabricius överlämnat det till kyrkan. Av komminister Lindfors inventarieförteckning för Älvsby kyrka från 1817 framgår att det då fanns där, men inte ens Lindfors hängde skåpet inne i kyrkan. Hans notering lyder ”1 st målat skåp i sakristian”. År 1901 innan det – som J.J. Jonsson skrev i brevet till Nordiska museet – ”kastades ut” hängde det dock i kyrkorummet.
Det finns åtminstone en rimlig förklaring till att skåpet hamnat i Älvsbyn. Prosten Nordvall var delägare i Brattfors sågverk i Manjärv och hade i den egenskapen år 1814, tillsammans med de övriga delägarna, stämts av församlingsborna för att de inte levt upp till sina skyldigheter vid byggandet av kyrkan. Nu kände han kanske behov av att kompensera försummelsen. En av de övriga delägarna, en Pitehandlare, hade tydligen dåligt samvete för han skänkte en fin målning föreställande ”Den rike mannen och Lazarus”. (Den finns nu i sakristian.) Detta noterade komministern Lindfors noggrant i inventarieförteckningen. Däremot säger han inget om hur det ”värdelösa” målade skåpet kommit till kyrkan. Det bara omnämns. För övrigt var nog sammanhanget – med denna tolkning – en aning genant för prosten och inget att orda om.
Men skåpet kan naturligtvis ha hamnat i Älvsbyn enbart av den anledningen att prosten inte ville ha det i Öjebyn.