Sten är hårt och stumt materia som fascinerar. Men som är ett hinder för oss där vi vill fram.
Och vem har väl inte hisnat inför åsynen av ett fjällmassiv. Känt de mäktiga, orubbliga och sin litenhet. Men med möda och dynamit banar vägen genom grå granit och inga hinder tycks vara för stora.
Vi har också med utbildning och teknisk utveckling på ett relativt enkelt sätt lärt oss utvinna malm av olika slag, främst järnmalm. Där den största fyndigheten finns i Kiruna.
Denna gruvbrytning har under tid som gått, gett många arbete. För Norrbotten och Sverige en ekonomisk utveckling genom export till andra länder som till exempel Tyskland.
Över hela världen finns stora verk av sten, från såväl dåtid som nutid. Som väcker så väl beundran som förundran.
Den sten som vi kanske imponeras av allra mest är väl ädelstenen. Den bländar oss med sin färgprakt. Dessa ädelstenar av gnistrande diamanter, blodröda rubiner, gröna smaragder, blå safirer med flera. Som världens sofistikerade behänger sig torde väl utgöra ett tecken på makt och rikedom.
Det största beviset på det är väl Påfågeltronen i gamla Iran, det vill säga Persien där Shan styrde med järnhand. Kanske hade han med hjälp av prakt och rikedom, fick pondus och status att styra för att inte säga, kuva sitt folk.
Vi andra får nog nöja oss med att via tv-rutan få ta del av glansen och prakten när de utvalde, tyngda av juveler dansar ut i marmor och spegelsalar, vid stora banketter.
Många gånger har jag förundrats över hur vi dåras över dessa ädelstenar som egentligen bara består av färgade substanser. Och som först efter bearbetning av skickliga händer slipats och formats till ädelstenar.
Med all respekt för människans påfund och skicklighet, men för mig är naturen helt överlägsen. De må vara allt från fjäll till Gotlands kust, där hav och vind slipat kalksten, till häpnadsväckande formationer. Så kallade raukar. Eller grytorna vid Storforsen som under århundraden slipats av sten och starka strömmar.
Slutar mina funderingar över sten. Och tar en sakta och vemodig promenad genom dödens trädgård. Jag går hägnad av en gammal stenmur, tät och hög. Den skyddar och avskärmar mig från livet utanför. Det känns tryggt och fridfullt.
De stora lönnarna utanför muren är praktfulla i sin färg. Så här i september går det ett stilla sus genom dess lövverk. Annars är det tyst.
Ser mig om på stenar som berättar vem du var och vad du gjort. Stannar till vid en hög och vacker sten med förgylld text som berättar hur aktad och burgen du var. Strax intill en liten natursten som täckts med lav. Den är vacker och väcker tankar och frågor som jag inte får något svar på?
De svarta tunga smidesgrindarna. Upphängda på massiva stenpelare ger ifrån sig ett skärande ljud som förstärks i allt det tysta när jag lämnar dödens trädgård. Stenarna vittnar om vår förgänglighet.