Det slutade med att Westerberg, på grund av upprepade förseelser, avsattes från sin tjänst.
Nyheten gick som en löpeld över till svensk-amerika. Svenska Tribunen i Chicago, Illinois, USA, hade den 23 november 1915 en notis om stadsfiskalens framfart i Piteå. Notisen löd: "F. stadsfiskalen Eskil Westerberg i Piteå processar sedan lång tid tillbaka med föreståndaren för Piteå stads ålderdomshem K. Degermark. Nyligen inlämnade W. till rådhusrätten en skrift på 14 tätskrifna sidor, hvars innehåll gaf motparten anledning yrka att W. måtte ställas under läkareobservation för sinnesbeskaffenhetens undersökande. Detta yrkande blef af rätten bifallet".
I januari 1915 instämdes den tidigare stadsfiskalen, då titulerad som fattighjon, till rådhusrätten i ett ärekränkningsmål. Det var föreståndaren för fattiggården i Piteå Knut Degermark och hans fru Selma, född Jonsson, som ville dra den före detta polischefen inför rätta. Han anklagades nämligen av föreståndaren och hans fru för att ha spridit ut ryktet att de gjort sig skyldiga till stölder.
Westerberg hade tidigare tilltalat makarna Degermark för olovligt tillgrepp, ett yrkande som emellertid ogillades av rådhusrätten som istället dömde Westerberg för ärekränkande uttalanden av makarna Degermark att böta 100 kronor.
Över detta utslag hade Westerberg sedermera anfört besvär, men inte inom rätt tid inkommit med vederbörliga handlingar varför hovrätten förklarade att han mist sin talan.
Westerberg dömdes i hovrätten till 200 kronors böter ålades dessutom att ersätta sina morparters kostnader i hovrätten.
Detta blev dock aldrig verkställt. Tidningen skriver nämligen i sin rapportering efter rättegången:
"Westerberg har innan detta utslag meddelades redan kallats inför en högre domare"
Han hade nämligen avlidit, i en ålder av 55 år. Han var då bosatt i Piteå stads fattiggård (ålderdomshem), där han dog av hjärtförlamning, enligt konstaterande av doktor Ernst Schildt.
Några år tidigare var Westerberg inblandad i ett övergrepp mot bryggeridrängen J L Öhman i Piteå.
Öhman hade dömts till fem kronors böter för underlåtenhet att anmäla sin hund till beskattning. Någon dag före jul hämtades Öhman av en poliskonstapel för att föras till länsfängelset i Luleå för böternas avtjänande.
Han nekades ta kontakt med sin arbetsgivare, vilken han visste skulle förskottera pengarna. Öhman nekades också att i hemmet hämta kläder. Bland annat var Öhman helt utan strumpor och underkläder när han kom till fängelset i Luleå. Öhman anmälde förhållandet till fängelsedirektören.
Orsaken till att Öhman så snabbt fördes till fängelset uppges ha varit att stadsfiskalen ville ha en friresa till Luleå.
Stadsfiskalen fick senare, efter förhör av justitiekanslern och i anledning av hämtningen, tre månaders suspension och tjänstens förlust.
Det rapporteras också att stadsfiskalen, ett par år senare, dömdes till tre månaders fängelse för våldsamt motstånd vid en utmätningsförrättning, under försvårande omständigheter. Stadsfiskalen skyllde på nervsjukdom och bad om lindrigt straff.
Några år senare avsattes stadsfiskalen från sin tjänst, efter upprepade förseelser.
Under hans tid som polischef hade nattpoliserna i Piteå i beskänkt tillstånd under skrik och hojtningar fullgjort sina bestyr.
Piteås samtliga fyra nattpoliser fick 1894 avsked för grovt tjänstefel, De hade nämligen nattetid berett obehörig tillträde till en i häktet förvarad person. De hade nämligen låtit sonen till en för våldtäkt mot styvdottern häktad komma in till fadern. Noterbart är att den åtalade i sedlighetsmålet sattes på fri fot efter frikännande, Dock med det märkliga tillägget att han skulle betala hörda vittnen som han kallat.
Westerberg var prästson, född i Byske. Han kom 1890 till Piteå, där han blev stadsfiskal. En tjänst han innehade omkring sju år. Han hade tidigare haft anställning som bokhållare
Efter att i Stockholm, och på andra platser, ha fört ett vagabondartat levnadssätt togs Westerberg in på Piteå stads ålderdomshem. Westerberg hade tidigare varit gift och efterlämnade en dotter.