Sommarminnen 1946

Piteå2006-09-02 00:00
 Den välkända doften av läder och vedeldad järnspis slog emot mig när jag öppnade dörren till mitt barndomshem. Jag studsade fram på lätta ben och landade framför min far Erik som var i färd med att tillverka kängskor. En ofta förekommande syssla under vintern när inga kol- eller propsbåtar nådde hamnarna i norr och inkomst måste man ha. Valet var annars att svälta.

- Ska jag bäcka tråden åt dig pappa, frågade jag.

- Mm, du kan ta den här, sa han och räckte mig en bit lasktråd och ett stycke bäck.

Hans blå ögon log emot mig och jag fylldes av ömhet för min far. Han var tärd och mager av den cancer han bar på. Jag älskade honom på ett barns öppna och tillitsfulla sätt.

Köket var litet och bänken med skoläster och läderstycken tog en stor del av rummet.

- Du ska akt dä för Pufferts hund’n, han är visst lös nu igen, sa pappa.

- Han bits den fan, inflikade stålis.

- Han är et arg på mäj, han vill bara skrämmes och Puffert vill vara i fre’, sa jag som en liten ursäkt för djuret i fråga.

Alla Båtskatabor hade respekt för Putte och tog ofta omvägar för att slippa obehaget.

Det hade blivit kväll dagen före midsommarafton.

- Nu är gröten färdig, sa mamma och ställde fram tallrikar, bröd och smör. Smörbrunn mitt i gröten skulle det vara.

- Vi ha et så mycket mjölk för ja satt file i da men ja hämt mer i kväll öte Lövgrens, upplyste mor.

- Bara hä et bli åska för då stjär file sä, sa brorsan eller stålmannen som han allmänt kallades. Vi åt ofta vattengröt med vetemjöl och lingonsylt också.

- Ha du gjort kikren nu Greta, frågade min kikren-älskade far. Kikren bestod av små mjölkklumpar som inte hade löst upp sig i vattnet.

- Jåå, vill ni ha nå råjkeåbbar? Ja fick e mjukbröd av av a Teres i går då döm båka inne i bagarstuga. Vill dö ha en tulla Gunnel?

- Jåå, sa jag och väntade på att en tunnbrödstulla skulle färdigställas åt mig.

- Vet du nå Gunnel?, sa pappa.

- Nää, va då?

- Faster Nanny kåmm frå Bod’n i mårån å då kanske hon ha en karamellposa åt jä. Hä jär ju missomarafta i mårån, upplyste pappa och nickade hemlighetsfullt. Det pirrade i magen av förväntan. Faste Nanny kom nästa dag och jag sprang emot henne och flög upp i hennes famn.

- Hej, hej alla barn, strålade faster emot oss. Jag sneglade försiktigt mot hennes väska. Vi stod i en ring runt henne och väntade på vad som komma skulle. Vi fick alltid en påse godis jag och Ivars barna.

Hon var populär Nanny. Äntligen hade vi påsarna i handen.

- Få se hur mycke ni har fått? sa jag till Lennart och Bengt. De öppnade påsarna och döm om min förvåning när jag ser att de har fått mer än jag. Två tomtebrus, frukt och var det inte hemkokta kola också. Jag var bestört! Vilken enorm orättvisa, skitfaster tänkte jag harmset.

Besvikelsen över min Nannys svek var enorm och blev bestående. Jag sprang aldrig in i hennes famn mer som jag så glatt hade gjort förut.

- Ska ni ligg inne i tälte i natt? undrade stålmannen.

- Jåå, a Magga å a Valles Britta och Ivars pojka å så ja, svarade jag litet frostigt. Dagens chock satt fortfarande i. Inte hade jag glömt Nannys svek. Jag hade fått det första djupa ärret i mitt hjärta.

Vi hämtade matsäcken som bestod av tomtebrus, korvsmörgås på Ljungkvist’s limpa, mariekex och någon hade en sockerdricka. Vi kämpade för att hålla oss vakna till klockan 24.00. Vi bäddade i tältet och visst var det spännande men var det inte lite mystiska ljud där utanför? En mördare kanske?

Skräcken steg och till slut störtade vi ut ur tältet skrikande på mor och far. De kom skrattande emot oss.

- Så ja, det är bara fantasin som skenar iväg med er, tröstade våra livräddare.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om