nI min insamling av historier har turen kommit till Carl Eriksson, född i Flen 1861. Han kom att bosätta sig i Piteå och verka som urmakare.
Från 1912 var han ävenledes rådman fram till sin död 1945. Han var en godmodig man som tog tid på sig för att finna ord, men i gengäld kunde hans kommentarer, till innehållet, vara av det kvickare slaget.
Under kriget kom han att ansvara för ransoneringskorten och en dag fick han besök av en bonde, som liksom många ville anhålla om extra ransoneringskort.
Det var nämligen så att snuset var slut, och nu måste han ha mer. "Ja", svarade Eriksson, "därom måste jag rådfråga förordningarna", varpå han tog upp en ansenligt tjock bok och började leta i regelverket kring ransoneringen. Under tiden kunde han förmärka hur bonden blev mer och mer otålig, och ju längre han läste, desto större blev irritationen.
Så slog han ihop boken och lät upplysa bonden om att "det icke däri står något om att bönder som hava förbrukat sitt snus skola hava mer av den varan."
"Men no förstå väl rådmann hä, att I nöges håva mäir sneuse? I hav sneuse hela lijve! Ja, ållt seda I sleute vä tjicken!" sa bonden. Då plirade Eriksson på honom och svarade: "Något extra snus blir där icke tal om, så jag föreslår att han skyndsamt återgår till "tjicken"."