Margaretha berättar. Den rubriken stod ofta i Piteå-Tidningen för många år sedan och många Pitebor läste vad jag berättat om och många har klippt ut berättelserna och sparat dem, har jag hört.
Jag har alltid tyckt om att berätta om mina minnen och upplevelser. Jag började redan i småskolan och längtade varje höst att skolan skulle börja efter sommarlovets slut, för då fick jag berätta om vad jag gjort under lovet.
Jag älskade språk, grammatik och matematik men att skriva var det bästa. Jag skrev många häften när jag blev äldre och det första var ju naturligtvis om Svartudden som mina föräldrar skapade 1934 och där jag tillbringade min barndom och uppväxt.
Sedan skrev jag om olika minnen och upplevelser och lät göra häften av dem. Jag lämnade in dem till museet, ätt och bygd och till centralarkivet på Piteå kommun, där finns de väl bevarade för framtiden.
Jag var ganska sjuklig så jag orkade inte göra så mycket men jag hade gåvan att ett klart minne så när jag skrev gjorde jag det på nätterna. Jag kunde ligga ett par timmar, men då blev värken så svår så jag var tvungen att stiga upp och sätta mig vid köksbordet och skriva, så jag använde skrivandet som terapi och det hjälpte faktiskt lite grann.
Nu har jag skrivit Svartuddens historia mycket detaljerat och det var ett stort jobb. Men jag ville ju hedra mina föräldrar för allt fint de gjort för mig som fick tillbringa hela min barndom och uppväxt i detta paradis. Jag brukar säga att Svartudden kommer aldrig att dö så länge jag lever, för jag gör allt för att alla ska komma ihåg den.
Nu håller jag på med att samla ihop mina berättelser som jag har haft på ark i bokhyllan. Anne, min dotter, ska kopiera dem åt mig så att jag kan ge åt mina vänner några ark med berättelser.
Jag har ungefär ett 50-tal vänner som ska få ett kuvert med berättelser av olika slag.
Detta är ett stort jobb men eftersom jag är gammal, 83 år, vet man inte vad morgondagen bär i sitt sköte, därför vill jag berätta vad jag varit med om med om, trots att kroppen är skröplig är minnet klart. Men man vet ju att vad som helst kan hända, jag hoppas att jag kan göra detta jobb medan jag orkar.
Tack kära mamma och pappa som jag har så mycket att tacka för och inte minst vår herre där uppe som har skänkt mig gåvan att kunna ge mina vänner och min familj samt min sambo Lennart mina kunskaper.