I tidningsspalterna hävdades det att kvinnorna vilseledde personer vilka de sökte upp och att de borde lägga av med sin kampanj. Siri Aldrin, Munksund, var en av många modiga kvinnor som störde politikerna i sin sak för freden.
Det var på våren 1950 som den så kallade Stockholmsappellen antogs, som uppmanade till ett totalförbud mot kärnvapen och en fredspakt mellan stormakterna. En appell som bland annat stöddes av Sveriges kommunistiska parti, medan däremot Socialdemokraterna tog avstånd och som uppmanade sina medlemmar att inte sätta sin namnteckning på listor som cirkulerade.
Det följdes sedan av en kampanj som startades 1954 av Socialdemokratiska kvinnoförbundet, för att förhindra att Sverige skaffade atomvapen.
I den svenska debatten fanns det också ställningstaganden för att svenskt atomvapen behövdes för att skydda Sveriges neutralitet.
Ett krafttillskott
Den svenska atomvapendebatten var i sina mest intensiva faser mycket dramatisk och skakade om regeringen rejält. Författaren Sara Lidman från Missenträsk, som medverkade i Piteå, anförde offentligt att atombomben var ett brott mot naturen
En stor aktivitet för fredssaken utvecklades av Svenska Kvinnors vänsterförbund, ett krafttillskott i Piteåbygden och som var mån om att på olika sätt försökte utveckla opinionsarbetet i arbetet för att minska spänningen i världen och arbeta för fredssträvandena. Som i sin verksamhet agerat hårt mot anskaffandet av svenska kärnvapen. En organisation som länge ansågs ha starka kopplingar till kommunisterna, vilket föranledde många att inte engagera sig.
Faktum är att Svenska Kvinnors Vänsterförbund, som grundades 1914, faktiskt till en början gick under namnet Frisinnade kvinnor, en partipolitiskt obunden organisation, vilken startade sin kamp för likställighet mellan könen, internationell solidaritet och fred.
Det dröjde till 1931 innan verksamheten slog rot i Piteåbygden. Då först i form av en ”junta” i Munksund där kvinnor samlades i hemmen för att, förutom handarbeta, diskuterade samhällsfrågor.
Ändrade namn
Frisinnade kvinnor ändrade också det året namnet från Frisinnade kvinnor till Svenska kvinnors vänsterförbund. Genom att många kvinnor från Sveriges kommunistiska parti anslöt sig till organisationen medförde det att många liberala och socialdemokratiska kvinnor lämnade organisationen.
Några officiella band till kommunisterna har dock inte funnits, även om det för Piteås del funnits många aktiva kommunistiska kvinnor som förgrundsgestalter i SKV-avdelningen.
När organisationens kvinnor i Piteåbygden åkte omkring i byarna i början av 1950-talet för att samla in namnunderskrifter mot kärnvapen fanns det personer som försökte förlöjliga namninsamlarna .
I Piteå-Tidningen kallades ironiskt de cyklande kvinnorna, aktiva i olika aktioner och demonstrationer, för ”fredsapostlar”, i syfte att vilseleda människor.
En artikel sommaren 1950 avslutades med ”Nere på Munksund sitter i dag ett par svensktalande ryska damer och ler med röda läppar åt folks godtrogenhet”, signerad Linder.
Förgrundsgestalter
Ett par förgrundsgestalter i Piteå var Siri Aldrin, Munksund och Lilian Dahlberg, Piteå, båda starkt präglade av kvinnorörelsens idéer.
Siri Aldrin, som gick ur tiden 2012 i en ålder av 96 år, kom med i arbetet i början av 1940-talet. Hon var länge den sammanhållande kraften i SKV-avdelningen, i olika funktioner. Bland annat som ordförande. Hon var även en tid medlem i förbundsstyrelsen.
Aldrin hävdade att medlemskapet var ett nödvändigt komplement till det partipolitiska arbetet . I SKV fann hon de mål hon ville kämpa för, jämställdhet, fred och solidaritet.
Hela sitt långa liv ägnade hon sig också envetet åt opinionsarbete i kampen för den väg, som leder mot freden och framtiden.
Lilian Dahlberg kom med i mitten av 1950-talet och har även hon varit engagerad i förbundsstyrelsen.
Som mest fanns 21 avdelningar i Norrbotten. Dessutom fanns kontaktpersoner i bland annat Arjeplog, Arvidsjaur, Koler, Slagnäs, Tvärån och Granträsk.
Kaffepengar till hjälpinsatser
Av protokollen framgår att det i Piteåavdelningen har det stickats vantar, sockar med mera och samlats in kläder till Leningrands barn under de sista åren av andra världskriget, att vid mötena i hemmen lades kaffepengar till hjälpinsatser. Bland annat gick pengar efter kriget gick till Finlands och Tysklandshjälpen. Det har också skickats hjälp till Grekland, Spanien och Angola, till kvinnokooperativ i Honduras och Zimbabwe samt till Piteås vänort Kandalaksja.
De historiska källorna uppger att det bedrivits en fadderbarnsverksamhet för Libanon, Palestina och Österrike och gjorts insamlingar för Chile, Nicaragua, Vietnam, Honduras, Etiopien och Liberia
SKV-avdelningen, i dag är ombildad till klubb, leds av Siri Aldrins dotter Marianne Kristiansen. Den lilla grupp kvinnor som finns med i klubben har i olika sammanhang reagerat, genom insändare i tidningen, mot samhällsorättvisor. Inte minst vad gäller äldreomsorgen.
– Tyvärr är vi en åldrande skara och det är svårt att få folk att engagera sig numera. Men vi som är kvar fortsätter att träffas hos varandra för att diskutera vad vi kan göra för ett bättre samhälle, slutar Marianne Kristiansen