Det är med sorg i hjärtat och tyngd i pennan jag skriver dessa rader, men jag gör det för Saras skull, hennes familj och kanske kan det hjälpa någon annan. Sara får vi aldrig tillbaka, men med hennes historia skall vi kämpa vidare, precis som hon skulle ha gjort själv.
Jag lärde känna Sara och hennes familj 2004. Jag har sett de bruna ögonen blixtra, svartna, gråta, glittra och skratta, jag har sett hennes kreativitet, hennes ambitioner och jag har sett den kärlek hon visat min son och deras Amico. Jag har sett den Sara som också mått bra.
Jag har sett hur en grym ohälsa plånat ut en ung tjej och hennes tillvaro. Sakta men säkert eskalerade Saras sjukdom. Jag har sett den kamp, oro och hopplöshet hennes familj fått utstå när ett älskat barn, syskon, inte kunnat komma tillbaka i livet, jag har sett Saras sista timmar i livet då hjärtat slår enbart med hjälp av slangar och maskiner.
Jag har nu sett ytterligare en mamma, en bästa vän som har förlorat ett av sina barn, det absolut värsta som kan drabba en människa i livet. Jag kan inte med ord förklara vad jag känner, tårar som aldrig tar slut.
Hennes sista ord innan hon somnade i respiratorn var ”Förlåt mamma, jag vill inte dö.”
Jag önskar nu att lilla Sara får vila i frid.