Komminister
Apostladagen
Bibeln är full av exempel på människor som blir sända av Gud till olika uppdrag, men som tvekar och tvivlar – på sig själv. Mose menade att han inte kunde prata till folket, han säger till och med:”Herre, jag ber dig, sänd bud med någon annan, vem du vill!”. Jona flydde från sitt uppdrag av rädsla för att verka dum, och Jeremia ansåg sig vara alldeles för ung för jobbet. Men Gud har samma svar till alla: ”Jag är med dig”.
I vår lutherska tradition menar man att alla människor har fått en uppgift av Gud, att finnas till för sina medmänniskor med de gåvor och talanger man har fått. Alla människor, oavsett vad vi har för yrke eller sysselsättning, har fått en särskild uppgift som Gud vill sända oss till att utföra. Gud kallar oss först och främst till sig – för att vi ska vara hans barn och leva nära honom i en relation. Sedan vill han sända oss till olika uppgifter. Utgångspunkten är alltid relationen med den Gud som älskar oss som en förälder älskar sina barn.
I 1 Thess 5:24 står det: ”Han som kallar er är trofast, han skall åstadkomma det”. Det är inte i egen kraft eller av vår egen förmåga vi ska göra det som Gud sänder oss till. Ger Gud oss en uppgift så står han också med oss i att utföra den. Själv är jag genuint livrädd för att prata inför folk – inte världens bästa utgångsläge för en präst!
Men Gud lovar att vara med, och ”han skall åstadkomma det”. Vi får vara hans redskap. Och den som först kallar oss och sedan sänder oss är ” den Gud som kan göra långt mer än vi kan begära eller tänka”. Det hänger inte på oss, utan på någon mycket mäktigare. Då behöver vi inte vara rädda, utan kan lita på Gud och säga som Jesaja: ”Här är jag! Sänd mig!”