Tjugoförsta söndagen efter Trefaldighet
Jesus är extra tydlig med vissa saker i Bibeln. Orättvisor och grymheter är alltid fel. Alldeles särskilt fel är det om det riktas mot någon som redan är i underläge. Någon som är ett barn. Någon som nyss flytt eller flyttat hit. Någon som diskrimineras där den bor, som därför inte har pengar att försörja sina barn och därför i desperation kommer hit och sitter och fryser utanför våra mataffärer med en pappmugg framför sig. Och så vidare.
Jesus – ja, hela Bibeln – är oerhört konsekvent på den här punkten. Dela med dig till den som inget har. Behandla alla som lika mycket värda. Guds rike är där Gud är kung, och där är den minste störst och den siste först. Vid ett tillfälle säger Jesus för sina lärjungar att han satt i fängelse, var naken och hungrig och att de då inte besökte honom, eller gav honom kläder och mat. Lärjungarna frågar då helt bestörta när detta skulle ha hänt, och Jesus svarar att det var när de lät bli att hjälpa ”någon av dessa mina minsta bröder”. Alltså: våra medmänniskor. Jesus, som själv föddes som ett barn på flykt, ser sig själv i världens flyende barn, fängslade utstötta, hungrande och törstande människor.
Och han ber oss att göra detsamma.