Rolf Wallin
Rolf Wallin hade bara en dryg vecka kvar till sin födelsedag den 11 mars, när timglaset rann ut. På förmiddagen den 1 mars ringde han och frågade som han brukade: Hur har du det på Slåttern? Och jag undrade hur det kändes att snart vara 79. Vi håller på att vara väldigt gamla, Rolf! Min födelsedag infaller en vecka efter hans... Rolf svarade som vanligt, att vi inte alls var gamla. Bara äldre. Nästa förmiddag hade Rolf lämnat kroppen och flyttat till en annan värld.
I början av 1960-talet lärde min man känna Rolf. De arbetade för Vattenfall med kraftverksbyggen i Umeälven, spelade ishockey om kvällarna och Rolf påstod bestämt, att han hade följt min man till mitt lilla hyresrum för att fika ibland. Jag bodde ju så passande i Lycksele, centralorten för byggena. Själv kommer jag inte ihåg de besöken!
1962 gifte vi oss, min man och jag, och 1965 flyttade vi till Malmberget. Vem dök upp där om inte Rolf, som också han nu var gift. Med gotländskan Gerd. Vi fortsatte att odla vänskap, och de fick låna vår förstfödde son en dag, när jag måste till Boden för en operation. Det blev nog en skön upplevelse för dem båda, då den nämndes ibland under samtalen. Rolf och hans hustru fick aldrig egna barn.
Vi flyttade till Rosvik, och efter många år hamnade Rolf och Gerd i Umeå. Hur kontakten återupptogs minns jag inte, men de hälsade på oss i Rosvik. Mitt fotoalbum har bevisen. Eftersom jag är en flitig brevskrivare, måste vänskapen ha bevarats trots alla turer hit och dit, för plötsligt blev adressen Visby på Gotland. Rolf, som var en mycket social person, ringde då och då. Nu var ju även de pensionärer. En dag anade jag längtan hem till norra Norrland och frågade, kanske halvt på skämt, om de skulle kunna tänka sig att flytta uppåt landet. Samtidigt fanns ett blått, fint hus till salu på Varvsvägen i Rosvik. Jag klippte ut annonsen och skickade den till Visby. De kom, såg och blev Rosvikare. Rolf hann bo här ungefär tio år med sin Gerd, innan hans tid på jorden var över.
Femtio år av vänskap har gått så fort. Men vi vet ju, att en dag måste det bli avsked. Jag är ändå så glad. Du hann vara med på min tackfest! Jag hann tacka dig, medan du levde! Nu önskar vi frid över ditt minne, Rolf!