PITEÅ
Sandins inlägg kom när den allmänna rösträtten allmänt diskuterades i Piteåbygden. Bland annat vid ett allmänt rösträttsmöte i december 1892, anordnat i Betelkapellet i Piteå. Den allmänna uppfattningen var, med undantag för två personer med avvikande uppfattning, att det svenska folket inte var moget för ett sådant steg. Istället kunde man tänka sig en sänkning av möjligheten till att rösta vid en årsinkomst av 500 kronor.
–Jag hoppas inte på allmän rösträtt för män och kvinnor, men kan nöja mig med att i första hand sänka strecket till 500 kronor, anförde läroverksläraren Johan Håkansson vid ett möte.
Redaktören och folkskolläraren P.A. Lindholm, Norrbottens Allehanda, var i princip för allmän rösträtt, med sade sig kunna acceptera en inkomstgräns på 500 kronor.
– Rösträtt vid alla politiska och kommunala val för varje välfrejdad myndig man som kan försörja sig själv, anförde körsnär Ernst Fahlesson, som också accepterade 500 kronorsstrecket.
Fahlesson var moderat frihandlare och utpräglad nykterhetsvän
I januari 1893 förrättades val till folkriksdagen i Piteå.
Rikshumbug
Norrbottens Postens ledarskriben Axel Sandin var inte nådig i sin kritik och skriver bland annat:
–Det folkriksdagsspektakel som lite varstans förbereds och överspelas, och i vilket Stockholms socialister och radikaler torde bliva huvudpersoner, är till sin innebörd allt lite känd. En socialdemokratisk idé som man nu tackar liberaler för att få genomförd.
Sandin hänvisar till tal av August Palm och Hjalmar Branting. Socialisterna hade segrat vid provvalen i Stockholm och Göteborg
–Även här i Piteå stad vill den radikala klicken giva det bästa i den vägen som finns att skapa svansen till denna vårt århundrandets kolossalaste rikshumbug, men aldrig ett öre på det altare där man ska röka till samhällsomstörtarnas ära.
Folkriksdagsvalet i Piteå utmynnade i att redaktören för Norrbottens Allehanda, Lindholm, erhöll 90 röster. Fahlesson fick 42 röster. Valdeltagande i Piteå var dåligt om man ser till Luleå, där Lindholm fick 622 röster och Fahlesson 399. I Haparanda var det endast ett tiotal röstande som gav sina röster åt de tre ledande på de övriga orterna.
Lindholm avsade sig uppdraget som ledamot av folkriksdagen på grund av "oförutsedda förhinder".
I januari 1896, inför ett nytt folkriksdagsval, gick ledarskribenten i Norrbottens Posten till våldsamt angrepp på rösträttsförespråkare och socialister, vilka utpekades som landsförrädare och storstrejksivrare.
Folkriksdagsspektakel
–Folkriksdagen är numera helt och hållet en socialistriksdag och ingenting mera, anfördes i en ledare som inleds med:
–När för tre år sedan det vanlytta folkriksdagsfostret jordades bebådades det av den socialistiska agitationens koryféer att det på tredje året skulle uppstå igen. Tredje året har kommit och även folkriksdagsfostrets uppstyltade benrangel har visat sig, men att få något verkligt liv i de döda benen har ej lyckats. Väl hava ej agitationer saknats och även i vår politiskt lugna landsända har en besoldad ångermanländsk pratmakare gjort en för folkriksdagens syften anpassad agitationsresa, men lika litet här som annorstädes har det svalnande intresset återuppvaknat. Om vi försätta oss tre år tillbaka, rustades här på orten ett språkrör och åtskilliga kandidater, av vilka visst en blev vald, men denna kom vid ingången utav sig och stannade hemma. Detta var ej heller att undra på, ty ingen ville bestå violerna och att spela fiasko för ingenting var ju ej så lockande.
Folkriksdag var namnet på sammankomster, som 1893 och 1896 hölls i Stockholm av utsedda delegater i syfte att framtvinga allmän rösträtt i Sverige.
Från konservativt håll kallades den process som dragits gång för ”folkriksdagsspektaklet”, och man menade att ”dörren öppnades” för anarki och var en stor samhällsfara.
Statsministern tog inte emot
I mars 1893 öppnades den första folkriksdagen med 123 ombud från hela Sverige. Huvudpunkten var att överlämna folkriksdagens beslut till statsministern, vilket innehöll ett krav på en radikal ändring av folkrepresentationen. Det inte räckte med att de så kallade kommunalstrecken sänktes.
Statsminister E.G Boström, med rötter i Piteå, tog inte emot deputationen. Partiföreträdarna tackade också nej till ett möte. Kung Oscar II tog däremot emot ombuden och lät dem läsa upp sin skrivelse. Kungens svar blev att Sveriges grundlag var hans rättesnöre.
För rösträtt krävdes att man hade en viss taxerad inkomst eller jordegendom.
I början av 1900-talet rådde en bred enighet om att rösträttsfrågan måste få en lösning. Socialdemokrater och liberaler förespråkade majoritetsval till andra kammaren. Högern ville ha proportionella val, men med vissa begränsningar i systemet som försvårade radikala samhällsförändringar.
Trotts att det i det nya valsystemet 1909 gav majoriteten av den manliga produktiva befolkningen möjligheten att rösta fick 283.000 svenska män inte rösta i valet 1911. År 1918 infördes allmän och lika rösträtt i kommunala val för män.
År 1921 hölls de första valen till andra kammaren, där kvinnor deltog.