Matteus 6:19-24
Dagens evangelietext återfinns i det som brukar kallas bergspredikan, kapitlen 5-7 i Matteus. Där står mycket klokt som är lätt att ta till sig men också mycket som känns ouppnåeligt. Så pass ouppnåeligt att man undrar om det i sig kan vara själva poängen.. Bibeln kan verkligen vara svår att förstå sig på och ibland är det som att bibelordet mest ramlar hårt i huvudet, på det dåliga samvetet, på känslan av att inte räcka till, att inte duga. Då kan vi som Luther sa, lyfta på hatten och gå vidare. Men man kan också liksom idissla bibelordet och låta det processa en stund inom en och upptäcka att det där som först skavde faktiskt kan vara något som vill mig väl.
Jag tror inte att uppmaningen att vi inte ska samla skatter på jorden innebär att man inte får äga saker, att man inte får ha roligt här i livet, njuta av ”värdsliga saker” utan en kärleksfull uppmaning att stanna upp och reflektera över vad som är viktigt, viktigare och viktigast i mitt liv. ”Där ditt hjärta är” Ja – var är mitt hjärta – vad håller jag kärast vad strävar jag efter, på vad lägger jag ner mest tid, energi, lust? Följdfrågan kan då bli – om det här skulle ryckas ifrån mig vad finns då kvar? Det finns värden i livet som ingen, inget kan ta ifrån mig vad som än händer, värden värda att samla på hög.