"Vems kattång jär hänna"?
- Få vi behåll en unge?, frågade jag förhoppningsfullt?
- Nä, nu ha vi katten så hä räck, sa hon med den där rösten man inte kunde få till att ändra sig.
- Ska Lind'n få ta dåm då?
- Ja, hä är väl enklast så.
- Men katta bli ju så oroli, försökte jag, hon far ju runt å let dåm å katter kan å söre.
- Hä hjälp et den hena gången, sa mamma bestämt.
I det samma kom Lind’n å Gullan lockades bort från lådan för att en stund senare återvända och finna lådan tom. De förtvivlade sökandet satte genast igång. Hon tittade ömsom på mig och mamma för att få vägledning i hopp om att hitta sina små, men möttes av tomma blickar. Jag vet att ett hjärta kan gå itu därför att mitt just hade gjort det.
Jag kom på en strålande ide och satte högsta fart efter
Lind'n.
- Vänta Lind'n!, skrek jag efter honom men han tog ingen notis.
När jag sprungit ikapp honom sa jag med den bestämdaste röst jag hade.
- Mamma ha sagt att ja få behåll en unge.
- Vilken sko dö håva då?
- Ja ta den svarta, sa jag och jublade över att ha lurat både mamma och Lind.
Hem bar det med den nästan nyfödda ungen i min famn.
Bodan skulle bli ett bra ställe att gömma mor och barn.
Gullan följde mig tätt i hälarna när hon hörde en av sina ungar gny i min famn. En pappkartong och en gammal tröja att ligga på blev deras nya hem.
Hon kröp genast ner i lådan och spann ljudligt medan hon diade ungen och tvättade den ren från obehörig lukt. Varje morgon var jag den första ut och att släppa Gullan som oftast var kissnödig och för att fylla på matfatet och ge färskt vatten. En dag stod jag inför fullbordat faktum.
Ungen hade blivit större och nyfiknare och smet ut på gårdsplan där den ville hoppa och skutta och göra utfall mot sin mamma.
Den kom med raggen i en båge och bredsida fräsande mot Gullan och hoppade upp och bet lekfullt om hennes hals och var som de värsta busfrö. Då skar mammas röst genom luften och jag stelnade till i mina rörelser.
- Vems kattång jär hänna?
- Hä jär Gullans ung som ja ha rädde, sa jag och kände hur modet återvände.
- Ska dö dräpa han så flytte ja öte Undens.
Ansiktet såg inte fullt så ilsket ut som jag föreställt mig, och så sa hon:
- Ha dö nö vöre så rädd om hanna så få vi väl behåll han då.
Jag hoppade jämfota av glädje och hämtade genast kattlådan och bar in den i köket.
- Då ska döm väl bo in nu då, sa jag harmlöst och log med hela kroppen. Ungen fick heta Jalmar.
- Ja såg att dö hadd gråte då Lind’n for vä ånga. Et sko dö ödsel tåra på sånt nog kåm dö å få skrål för värre saker i ditt liv, sa mamma. Hon fick rätt i det men kärleken till mina djur är stark och evig. De sviker aldrig.
Så jobbar vi med nyheter