Det var en allvarlig varning till, som tidningen skriver, ”den god- och lättrogna allmänheten att icke vid inträffade fall av krämpor eller kroppsliga lidanden hänvända sig till andra än medicinskt bildade personer, det vill säga läkare” .
Herr Liljequist är icke medicinskt bildad än mindre läkare, konstaterade tidningen.
Etablissemanget i Piteå ansåg sig ha rätt att kritisera vad de kallade för kvacksalvare, i det här fallet en präst som i egenskap av naturläkare hävdade att han med alternativa metoder kunde bota människor från vissa sjukdomar.
Komminister Liljequist hade under sin tid i Piteå försökt dokumentera sig som sjukdomskännare och misstänktes ha iklätt sig rollen som ”helbrägdagörare”.
Det fanns åsikter att prästen Nils Liljequist var en icke önskvärd konkurrent till läkarna och deras yrke. Då denne på sin lediga tid drog den hjälpsökande allmänheten till sig i allt större omfattning började en och annan att dra öronen åt sig.
Genom tidningen Norrbottens Allehanda ville man offentligt ge honom en läxa för framtiden och utpekade honom därför som en doktor ”hjälplös” och för utövande av kvacksalveri.
Liljequist betraktades som kvacksalvare för att han på sitt sätt försökte få de som besökte honom att tro på en långsiktig livsförbättring genom sin alternativa behandling.
Nils Liljeqvist var under några år i början av 1900-talet verksam som tillförordnad stadskomminister i Piteå stad.
Han ställde även upp som kandidat vid det kyrkoherdeval som ägde rum 1901, men vann inte majoriteten. Istället utsågs kapellpredikanten Gustaf Hörnström till ny kyrkoherde i Piteå.
Norrbottens Allehanda var heller inte nådig i bedömningen av Nils Liljequists predikokonst.
När stadskomministern höll sin magistratspredikan den 14 januari 1901, ett par månader före kyrkoherdevalet, recenserade tidningen honom genom följande referat: ”Det påtagligen föga genomtänkta föredraget, som rörde sig om eden, men svävade ut åt höger och vänster, utan att i ”utsvävningarna” den minsta grad av pastora självkritik fick göra sig gällande, vittnade på ett eklatant sätt om föredragarens oförmåga att ens i mera finkänsliga fall generalisera. ”Pastor”, för att nu använda det ord, varmed talaren i sin predikan behagade titulera sig själv – Liljequists ”konst” ligger i den mest trångbröstade individualisering, därvid hans egen högeligen stora – och, objektiva sett, högeligen lilla – person naturligtvis får träda i förgrunden. Vi tro det vara den – som alltid, rättvisligen sagt, vid ”tingspredikningar” fåtaliga – lyssnande menighetens åsikt, vi här gjort oss till tolk för.
Tidningen beklagade att en kyrklig andaktsstund skulle lämna en så ömkligt klen behållning som magistratspredikan i Piteå. Av ålder ha en ”herdes” trosvissa underhavande benämnts får – med eller utan rätt. Men herr ”pastor” Liljequists borde, om de överhuvudtaget alls finna still – rätteligen omdöpas till höns. Eller vilka andra kunna känna sig uppbyggda av herr Liljequists utläggningar om egen förträfflighet i alla livets skiften? Och säkerligen är herr t.f. stadskomminister Liljequist mannen att verkställa den högst heliga förrättningen vid dopfunten. Beror blott på vad den ännu icke till hönsflock omdöpta ”fårahjorden” säger, avslutar Norrbottens Allehanda.
Om Liljequist kan berättas att han var född i Lund 1851 och sedan avlade såväl filosofie kandidat som teologie kandidatexamen samt prästvigdes 1890. Liljequist tjänstgjorde sedan inom Härnösands stift, till vilket Piteå då tillhörde.
1903 blev han tjänstledig från prästtjänsten på grund av sjukdom.
Hur länge sjukskrivningen varade och vad som därefter hände på den prästerliga banan är inte känt. Det finns inga noteringar om honom vare sig Härnösands stifts herdaminne eller prästerskapet i Luleå stift. Konstateras kan dock att han vid sin död i Stockholm år 1936 titulerades pastor.
Homeopatisk pionjär
Vad få kanske känner till var att Liljequist – med tanke på de anklagelser som riktades mot honom under Piteåtiden om utövande av läkarkonsten – var mycket intresserad av homeopati.
Liljequist var nämligen en av grundarna av den alternativmedicinska disciplinen irisdiagnostik, som han själv kallade ögondiagnostiken. Han studerade medicin och var även verksam inom homeopatin.
Iirisanalys hade i modern tid sin upphovsman i den ungerska läkaren Ignatz von Peczely, som publicerade sina rön 1881.
Han utvecklade en metod för att med hjälp av tecken i iris diagnostisera sjukdomar och funktionsstörningar i kroppen.
I Sverige vidareutvecklades metoden vid sekelskiftet av Nils Liljequist.
Såväl von Peczely som Liljequist anses båda vara pionjärer i ämnet.
Irisanalys används i dag här i landet främst av homeopater och andra naturläkare.
Om den i Piteå uthängde prästen kan vidare nämnas att han från trycket gav ut en hel del skrifter.
Under tiden i Piteå gav han 1901 ut ”Den homeopatiska läkemetoden” och ”Vägledning i eletrohomeopatisk sjukdomsbehandling” och ”En färd till elektrohomeopatiens hemland” år 1901.