När 26-årige David Clausén, med titeln snickare, gav sig iväg från Piteå var, enligt passagerarlistan, destinationen Seattle, Washington, USA. Den 9 mars 1910 lämnade Clausén hamnen i Göteborg för att sedan, via Liverpool i England, resa till USA. Den 18 mars 1910 nådde han USA. Som medresenärer från Piteå fanns bland andra Lars H. Larsson, Lars A. Holmberg och Johanna M. Sjöberg, dotter till Brynolf Sjöberg i Pitholm. Samtliga hade uppgett att de skulle bo hos Gustav och P O Pettersson i Seattle. Med ombord var även Johannes Eriksson från Arnemark, som skulle till Portland, Oregon.
För David Clausén var slutmålet Lehtbridge i Alberta. På vägen dit var han nära att omkomma i en järnvägsolycka. Han lurade den gången döden genom att inte vara på sin rätta plats i tåget när olyckan inträffade. Clausén hade nämligen råkat komma in i fel avdelning av tåget. Hade Clausén suttit på den plats som var avsedd för honom hade han omkommit på sin utresa från sitt gamla hemland.
Olycksnatten
Fyra år senare, 1914, var Clausén på väg till Piteå för att hälsa på släktingar. Vid avresan från Lethbridge hade han dock missat flera tåg som skulle ha fört honom till Quebec. Han kom dock fram till Empress of Ireland, i sista minuten före avgång.
Natten till den 28 maj 1914 var han ombord på Candaian-Pacificbolagets fartyg när det kolliderade med den norska ångaren Storstad i St. Lawrenceflodens mynning i Kanada. 954 av de 1 387 passagerarna följde med i djupet. Antalet räddade uppgick till 433, däribland Clausén.
Clausén hade gått till sängs ombord på Empress när fartygen kolliderade klockan 1.45 på natten.
–Jag kände hur ångaren började få allt starkare slagsida åt styrbord och då jag förstod att den började sjunka ropade jag till mina hyttkamrater att de skulle stiga upp. En låg kvar i bädden. Trots att vi väckte honom steg han inte upp. Han skakade endast på huvudet och lade sig ned igen. Jag tror mig med visshet kunna säga att han omkom då Empress sjönk, har David Clausén senare berättat.
Han rusade upp på däck. En officer på kommandobryggan ropade åt Clausén och hans kamrater att sätta ut räddningsbåtarna. I samma ögonblick stannade maskinerna och hela båten mörklades.
Förtvivlade rop
Clausén fattade tag i en av livbåtarnas linor och var på väg att svinga sig ner i båten när han hörde en röst bakom sig som ropade: ”Låt mig komma med”. Det var en i besättningen.
–Jag förmodade att han var beordrad att följa med och lämnade min plats åt honom. Jag såg inte till några fler båtar och hoppade, utan att ge mig tid att leta efter ett livbälte, i vattnet. Jag kände att min rock hindrade mig att simma och kastade av den, trots att den innehöll hela min reskassa, 400 dollar. I vattnet kände jag suget av den sjunkande ångaren så starkt att jag, fastän jag använde all min kraft, stod vertikalt i vattnet.
Närmaste livbåt låg 20–25 meter bort och Clausén försökte nå den, vilket också lyckades. Runt omkring hörde han förtvivlade rop och böner om hjälp.
Clausén fattade tag i en av de från livbåten nedhängande linorna och bad de ombordvarande att hjälpa honom upp.
– De ropade till mig att de var alldeles för många och ingen gjorde en rörelse för min räddning. Jag släppte inte taget i linan utan höll mig med all kraft kvar. Slutligen fann jag vid båtens reling ett livbälte, som jag lyckades sätta på mig. Sedan lyckades jag komma ombord på båten utan hjälp. Jag bad genast om en åra för att genom rodd försöka hålla mig med värme. Plötsligt hördes en röst på en båtlängds avstånd ropa: tag mig ombord. De ombordvarande ropade: vi är för många. Jag lyckades hjälpa honom upp i båten, där han utmattad segnade ned.
Brodern avled
Efter en mycket dramatisk tillvaro på floden räddades de som befann sig i livbåten av Storstad. De 40–50 personer som befann sig i livbåten omhändertogs för att därefter överföras till en annan ångare, Lady Evelyn.
Utblottade hämtades de överlevande till Quebeck. Efter två dygn kunde Clausén fortsätta den avbrutna resan mot Sverige.
Under tiden hade Clausén telegraferat till släktingar i Piteå för att erhålla pengar vid ankomsten till Malmö. Efter ankomsten, och sedan Clausén utkvitterat pengarna, fick han samtidigt telegram att en broder, snickerifabrikör N.A. Clausén avlidit i Piteå.
Trots katastrofen kom David Clausén hem i tid till Piteå för att kunna övervara sin broders begravning. Samma dag på morgonen, tre timmar före begravningen ägde rum på nya kyrkogården i Piteå, anlände Clausén till Piteå.
David Clausén var yngsta barnet av sju till snickaren Nils Johan Clausén och hans maka Elsa Margareta, född Lidström i Piteå.
David Clausén gifte sig i sitt nya hemland. Makan hette Hildur. Hon avled 1974.