Vid det mötet utsågs bägge, starka högerprofiler, också till deltagare i det bondetåg som genomfördes den 6 februari 1914 i Stockholm. Ett bondetåg som sedan fick den liberala regeringen Staaf på fall och ersatt av en högerregering.
Vid möten som genomfördes, inte minst i Pitebygden, i syfte att samla deltagare till en demonstration var diskussionerna både långa och hårda.
–Vid den senaste försvarsmobiliseringen i våra bygder vore nog till finnandes om den blott finge den väckelse som erfordrades, anförde Ivar Filipsson i Svensbyn.
Filipsson, västgöte till börden, från Grönahög, kom 1911 till Pitebygden. Där var han verksam som plåtslagare och jordbrukare.
Med varm hand och kraftfull stämma tillstyrkte Filipsson en anslutning till Bondetåget, som när det genomfördes, samlade över 30 000 bönder vilka uppvaktade kung Gustaf V.
Om August Danielsson berättas att han var högerman, ”av ett folkligare kynne än den officiella högern” och som ibland gick andra vägar än högerns officiella. Därför tvingades han ställa upp på spränglistor i kommunala val, men blev ändå partiets kommunale ledare i kraft av sin kunnighet och sina allmänna ledaregenskaper.
Arvid Wikström var under många år landstingsman för högern, under 17 år fattigvårdsstyrelsens ordförande i Piteå landskommun, satt i styrelsen för högertidningen Norrbottens Allehanda och var även föreståndare för mejeriet i Öjebyn.
Utskälld
Manifestationen och samlingarna i Pitebygden var uttryck för en konservativ kritik av Karl Staafs liberala regerings försvarspolitik, som backats upp av (social)liberaler och socialdemokrater.
Prästerna blandade sig också i politiken, till försvar för de konservativa. Nils Nordberg, senare kyrkoherde i Norrfjärden, höll bland annat ett ”krigiskt” föredrag i Hortlax, skrämde upp folk och hotade med ryssen.
En i byn religiös person ifrågasatte vid mötet om det var en prästs uppgift att åka omkring och hålla politiska föredrag mot konung och regering. Den synpunkten uppfattades som explosiv i den till synes mycket konservativa församlingen.
”Bondepamparna” anlade eld mot opponenten, omringade och skällde ut honom. Opponenten kördes ut ur lokalen och fick motta åtskilligt med ovett.
De konservativa krafterna, vilket också framgick av mötena i södra Norrbotten, var missnöjda över att byggandet av örlogsfartyg inställdes. Det fruktades att försvarsfrågan inte skulle lösas tillräckligt snabbt och att den sittande liberala regeringen dröjt med frågans behandling och lämnat den militära sakkunskapen åt sidan.
Konservativa Norrbottens Allehanda angrep Norrbottens Posten och dess redaktör Salomon Salomonsson för de frisinnades agitation och hänvisade då till ett möte som hållits på Pitholm: ”Mötet var ej i förväg annonserat och det må man ej förundra sig över: Pitholms by ligger ju så nära staden att man mycket väl kunde riskera att därifrån få ut litet saklig opposition för vilket vederbörande naturligtvis vill skydda sig”, anförs i tidningen. I samma nummer skymtar det fram att bönder i Sjulnäs protesterat mot Bondetåget och att de reagerat över att de som vägrat gå med skulle stämplas som försvarsnihilister och fosterlandsförrädare. Allehanda påpekar vidare att de Älvsbyfrisinnade också ”gläfsat” på Bondetåget.
Budkavle från länet
I december 1913 togs ett landsomfattande beslut att genomföra en demonstration. I de olika landskapen arbetade tillsatta beredningsgrupper för utförandet.
I Stockholm anslöt kungen den 6 februari 1914 till demonstranternas krav i det så kallade borggårdstalet.
Kungens ställningstagande ledde till en konstitutionell kris, den så kallade borggårdskrisen och regeringen Staafs fall.
Under förbimarschen anlände en kurir med en budkavle, som genom en kedja av löpare förts över 100 mil på mindre än fem dygn från Norrbotten. Budkavlen försäkrade att Norrbottens och Västerbottens allmoge instämde i Bondetågets idé.
Arvid Wikström och Edvig Öberg, Harrbäcken, var ett par av de bondetågsdeltagare som bjöds in till kungasupén medan August Danielsson istället hade valt att ställa upp som talare vid Norrlandsgillets fest. Det berättas att under supén underhöll sig både kungen och kronprinsen med Wikström.
Till samtliga deltagare i tåget utdelade kungen en minnesmedalj.
Borgmästaren fick böta
Två dagar senare, den 8 februari, fick Stockholm uppleva ytterligare en demonstration, när Stockholms arbetarekommun arrangerade en större motdemonstration, det så kallade ”Arbetartåget”. Det leddes av Hjalmar Branting och samlade 50 000 deltagare. Där protesterades mot Bondetågets krav på ökade försvarsutgifter.
I ett manifest slogs dessutom fast att ”folkets vilja” ensam skall styra landet. Ingen kungamakt à la Gustav V:s tal.
Stockholms borgmästare Carl Lindhagen ropade under demonstrationen ”Leve republiken!”. För det fick han böta hundra kronor.