Hur känns det att med skogsmaskiner och grävmaskiner braka in i detta jungfruliga område? Den gröna barrskogsmattan som klär åsar och sluttningar övergår i en sänka i vars botten Gamajokken sökt en slingrande väg genom de lösa sedimenten - en vattenvärld omgiven av lövängar, björk vide och hägg. En naturtyp som den här ruvar på hemligheter som ibland avslöjas för den varsamme och lyhörde besökaren.
Att förvalta är att ha omsorg om något för någon annans räkning. Är det verkligen förenligt med ett gott förvaltarskap att sarga skogsmiljöer som ligger i mycket svårföryngrade områden och i omedelbar närhet till Sareks Nationalpark och Tjuoldas Naturreservat?
En junivecka i mitten av 1970-talet gästar vi, min färdkamrat och jag, detta deltaland, som bjöd oss på några oförglömliga minnesbilder.
Söder om sjön Stuor Tsågak vid den lilla stugan på den tallbevuxna höjden, där står vårt tält. Vilket läge för en stuga! Vilken tältplats! Kanoten bar oss en del av vägen hit.
Turen börjar med att vi transporterar den på en gammal cykel, Rambler, som "slaktats". Kanoten vilar mot den skumgummiklädda styrstången, som i en vagga, och kölen passar in i den plankbit, med utsågad skåra, som är fastremmad på pakethållaren. Våra händer greppar hårt om relingarna, på var sin sida mittemot varandra, för att hålla balans på "ekipaget" som med all packning väger en hel del. Det är lätt hänt att kanoten, som är fem meter lång, tippar på" näsa" eller får bakvikt då ju en förhållandevis kort del av dess längd ligger an mot cykeln.
Från Kvikkjokk och norrut, längs en stenig och gropig körväg som övergår i en stig, strävar vi fram mot det ställe där Gamajokken är paddelbar. Vilsamt att sätta sig till rätta i kanoten och njuta av en färd på älven som slingrar sig i serpentiner. Tar snart i land och tältar på grönskande ängsmark med inslag av till en del utslagna björkar. När tältet plockats ned, efter några timmars sömn, finns en liten tillplattad plätt där det stått. Den frodiga fuktiga växtligheten, blommor och örter, har tryckts ned av vår tyngd. Markvegetationens enorma växtkraft, i vårens tid, kommer snart att dölja spåren av vårt korta besök.
Den här dagen når vi, det jag kallar Tsågakstugan. Utsikten är enastående. Vallespiken, Garveks stup Ruotevares urskog och i norr Tjuoltas hak, en snöklädd böjd "näsa".
Höjden, torrbacken, vetter brant ned mot Tsågak-sjön med sina låga myrlänta stränder där mängder av fåglar har sitt tillhåll. Går en sväng, i sakta mak, i den glesa vackra skogen. En stenfalk varnar och det är minsann inte så lätt att få ögonen på det lilla boet högt uppe i den gamla tallen med skymmande grova grenar. Återvänder till vår spanarkulle. Fjällkänslan har fångat oss och allt onödigt prat undviks.
Älgar betar på avstånd i videlanden. Lurarna, de stora öronen, vrids då och då mot vårt håll. Det är två timmar före midnatt den åttonde juni 1975 och fågelsången fyller sinnet.
Plötsligt brakar det till, under oss, på bortre sidan av den korta bäck som avvattnar sjön. En älgko spränger fram ur snåren i full karriär, förföljd av en björn, trettiotalet meter efter. Kon springer uppströms, bort från vår utsiktsplats, på den högra sidan av Gamajokken, som här flyter fram bred, rakt mot vår kulle, en tvåhundra meter lång vattenväg som ligger öppen för oss, ger fri sikt. Junikvällen är ljus och händelseförloppet syns tydligt i kikarna. Det grunda strandnära vattnet sprutar om älgens långa ben och under några ögonblick ser det ut som om den viker av för att korsa älven men ändrar sig och fortsätter längs stranden.
Kon stannar, oväntat, till och tittar bakåt över "axeln". Björnen bromsar upp och reser sig på bakbenen. Ett par nervpirrande sekunder har de ögonkontakt, sedan fortsätter jakten och de försvinner ur sikte runt en högerböj. Upphetsade och skakade tittar vi på varandra. Då kommer en gnyende björnunge i mammans spår. "Det här är nästan för mycket, drömmer jag, nyp mig så att jag vaknar".
Det jag särskilt minns är björnhonans smidiga vägvinnande trav, vågrörelserna i hennes ryggparti som ger ett muskulöst kraftfullt och samtidigt väloljat intryck. Hon ser nästan tyngdlös ut. De ögonblicken när de fixerar varandra, en bild som kan" klickas" fram, en naturupplevelse utöver det vanliga. En kort stund senare dyker en stressad älgko upp i den bortre nordvästra delen av sjön, och simmar över. Att det är samma älg som flydde motströms tycks stämma. Den har tydligen följt jokkens vindlingar medsols, flytt panikartat i en halvcirkel och lyckats undkomma björnen.
Vad människan kan göra är inte alltid vad hon bör göra. Skapar vi eller förintar vi? Utplåna inte den följsamma skogsstigen och den till brädden fyllda kallkällan som kan släcka din törst.