När någon nära ens hjärta dör
tappar man orienteringen och sorgen påverkar sådant man gör.
Ögonen ständigt svämmar över
borta är en vän man ofta i glädje
som i oro behöver.
Stegen blir tunga och målen för få
famnen som fanns där är borta
och ömhetens värme likaså.
Bedrövan tynger mina andetag
saknar en del av min helhet, ett Jag.
I min inre trädgård
tar ogräset överhand
men jag kan glädjas
ändå litet ibland
när jag ser en blomma
växa och gro
den sänder en hälsning
om hopp och tro.