Min barndoms underbara metsten

Jag satt på Gretas metsten och såg älven rinna förbi i strida strömmar och vidare ut i havet. Som livet själv tänkte jag uppgivet, det går inte att stoppa utanför obönhörligt mot ålderdomen. Så fort jag har tid besöker jag detta underbara ställe, min barndoms kära metsten. Jag sitter inte långt från stranden men ändå tillräckligt långt ut för att slippa alla trevliga människor som vill sitta bredvid och prata. Mina ögon söker sig ut över älven och skådar mot en längtan som inte kan förklaras. Det är något namnlöst men ändå så påtagligt. Jag kan inte delge någon mina upplevelser. Hur säger man längta
efter något utan att bli betraktad som stollig.

Jag njöt av det porlande livgivande vattnet, stillheten och tystnaden. Sjöfåglarna simmade malligt och med högburet huvud omkring men höll ett vakande öga på mig. Jag ville förmedla en känsla till dessa varelser att jag är inte farlig. Försökte sitta så stilla som möjligt och låta dem förstå men lyckades inte så bra. Nyss hörde jag storlommens nästan trolska lockrop och någonstans i vassen svarade en förhoppningsfull. En bisamråtta styrde färden rakt mot mig och jag jublade i mitt inre, så mäktigt! Till den stund den anade oråd och dök ner i de skyddande och omslutande vattnet.

Jag har just avnjutit en stund på jorden som fyllt mig med glädje, ömhet och förundran. Jag är så tacksam för alla dessa stunder av stillhet och andlighet. Jag fortsätter att längta till något jag vet ska bli besvarat en gång.