Jag kände alla bönder på Norra Pitholm som lät sina sommarladugårdar bli plats för korna och hästarna som flyktingarna från Finland hade tagit med sig när de flydde från kriget, gåendes den långa vägen till Sverige.
De som lånade ut sina sommarladugårdar på Norra Pitholm var Artur Renlund, Carl Öqvist, Karl Sandlund, Verner Jonsson, Evert Holmberg, Bernhard Lidström, Simon Nilsson, Knut Oskar Sjöberg, Edvard Johansson, Elis Jonsson, Yngve Sundström, Erland och Birgit Persson, Arvid Gabrielsson, Nils Berggren, Sven Berggren och på Strömnäs hos Harald Åström och Johannes Norlund.
På Norra Pitholms gamla skola där bodde de som skötte om medförda kreatur, det var förläggning för kreatursvårdare.
Hos Johannes Norlund, Strömnäs, bodde det i hans sommarbönninga 15 kvinnor och flickor som skötte mjölkningen i hans stora sommarladugård.
Det var 1000-tals flyktingar som kom över svensk-finska gränsen. De hade vandrat till fots tillsammans med sina djur den långa vägen från hela Finland till Haparanda. De hade börjat sin vandring i augusti månad, och kom till Piteå oktober 1945, de blev kvar här i sex månader
I början av oktober 1945 kom ett extra tåg med 50 finska flyktingar plus 140 kor och hästar till Piteå, för transport gåendes till Norra Pitholm.
Jag minns så väl när de kom gående med alla djuren förbi vår gård på Pitholmsvägen 20, jag var då 14 år. De finska flyktingarna bodde som gäster hos snälla Pitholmare. Fru Elin Jonasson blev husmor och samordnande. Flera bodde i missionshuset på Södra Pitholm, c:a 80 st vuxna och barn.
De 140 korna och hästarna blev först lämnade i en stor hage hos hemmansägare Arvid Gabrielssons egendom, där fick de uthungrade djuren hö som lades ut i inhägnaden. Brandkåren från Piteå kom med vatten som pumpades upp i stora cisterner av plåt som placerades i hagen. Djuren var helt uttorkade efter den långa färden. Det blev mycket uppskattat.
Så småningom hittade flyktingarna sina djur och dessa fördes under ledning av Nils Berggren till olika ställen i byn.
John och Knut Granqvist körde flyktingarna med lastbil till lokalerna som var iordningställda. Där blev de bjudna på kaffe och bröd, vilket smakade gott, ty de hade inte smakat vetebröd sedan krigsutbrottet 1939.
Alla dessa bönder hade jag lärt känna när jag som 12-14 åring under sommarloven fick följa när de körde varje dag mjöken i stora plåthämtare med häst och vagn till mejeriet i stan. På hemvägen lyfte jag av de stora tomma mjölkhämtarna på respektive mjölkbord efter vägen. Det var omtyckt av kuskarna.
Pitholms f.d. byaålderman har lämnat fin information om flyktingarna som kom till Norra Pitholm.
PS. Jag är glad att vi i Sverige slapp kriget. Tack Per Albin.