Midfastosöndagen
Joh 6:24-35
På söndag är vi halvvägs genom fastan. Påsken närmar sig och vi läser ur Johannesevangeliet en lite snårig text om bröd. Hos Johannes finns inte nattvardens instiftande med, det nämns bara i förbifarten att de samlats till måltid under påsken i Jerusalem. Istället börjar Jesus att tvätta lärjungarnas fötter och tala om en massa annat.
Det är en annorlunda skärtorsdagskväll som beskrivs i Johannes jämfört med de tre andra evangelisterna. Men då frågar jag mig; var inte nattvarden viktig för Johannes? Joda, det var den och det märks i samband med söndagens text.
Hela kapitel 6 i Johannes kan egentligen sägas handla om nattvarden. Först ser Jesus till att tusentals människor blir mättade med ett brödunder (vers 1-15). Sedan kommer en lång dialog mellan folket och Jesus där han bemöter deras frågor med tunga anspråk på sin roll i Guds rike (vers 22-59). Jesus säger nämligen att han är som ett bröd som ger liv. Han själv är brödet som Gud sänder och han jämför sig med mannat som räddade israeliterna i öknen. Jesu kropp och blod är det som ger liv, inget annat.
När folket hör detta blir reaktionerna blandade. En del blir upprörda och vill lyncha Jesus för de messiasanspråk han gör. Andra blir förbluffade och vill följa honom och tro på honom.
Hos Johannes är nattvarden en självklarhet när det handlar om hur den instiftades, men dess fulla betydelse kanske inte hade landat hos hans läsare. Därför fick Jesu utläggning om detta mycket utrymme i hans evangelium. Utläggningen om hur Jesus ger sig själv, sin kropp, för att vi i nattvarden ska få liv av honom.
Jesus sade: Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.