Tankarna fylls av vemod men tacksamheten finns också där när jag tänker på den långvariga vänskapen med Lennart. Gymnasietiden i Piteå, uppsalastudierna som höll på att få ett hastigt slut när vi såg alla ”intelligenta” studeranden med dokumentportfölj under armen. I den känslan av underlägsenhet var vi nära att ta första bästa tåg hem. Men sen kom ju Gudrun och Nora.
Ibland kunde Lennarts hetsiga temperament spela honom små spratt. Som när vi spelade hockeybockey, möjligen var det på Studenternas. Vi var väl fem–sex spelare på varje lag. Den här gången hamnade Lennart på motståndarsidan, vännen Sixten (Lundgren) och jag i samma lag. Kamplusten var stor, det gällde att vinna. Lennart var offensiv – inget ”feglir” där inte. Vi däremot spelade försiktigare, la oss på försvar och vann matchen. ”Nö förlore jä” sa jag lite retfullt till Lennart. ”Ja tenk!!, då jä feigspela hela didjn”. Han stirrade mig stint i ögonen. ”Jär dö glad nö dö fek mä å schwäre”.
I början av Lennarts prästgärning skedde kontakterna oss emellan för det mesta telefonledes, men när han flera år senare kom till Piteå kändes det naturligt att återuppta kontakten. Han fick också betydelse för våra barn som dop-vigsel och konfirmationspräst.
En söndag i Strömnäskyrkan. Lennart citerar 1 Kor. 15:28: Och så skall Gud bliva allt i alla. Med stänk av dramatik och med tydlig röst ställer han frågan till kyrkobesökarna: Vågar vi tro det – vågar vi omfatta det?
En lång laddad tystnad, väntan på gensvar.
–Vad säger du Sune?
Ja, då och då kunde han överraska, chockera. Lite utmanad kände man sig.
Så kom pensionärstiden med fler fikaträffar, middagar och inte minst samtal. Även om vi inte alltid var överens - det kunde hetta till ibland - var det ändå ”det goda samtalet” som dominerade.
Jag lärde mig förstå något av vad andlig gemenskap innebär. Förvånande ofta fick vi, min fru och jag, höra Lennart säga: ”I tök om jä”. Det värmde.
Det är omöjligt att inse att Lennart aldrig mer kommer att sitta där i bänken i Öjeby kyrka. Men vi har ju våra minnesbilder. Kanske särskilt hans möte med människor från Alfastiftelsen. Möten i kyrkan, före klockringning, som avslöjade den förtroliga gemenskap som skapats. Det gick inte ta miste på återseendets glädje. Lennarts snabba steg över stengolvet – de varma innerliga omfamningarna. Vad stort sker, sker tyst.
Stugan i Långnäs blev under senare år ett ”smultronställe” för Lennart. Som han ”fick till” byggnaderna och tomten – tillsammans med Gudrun förstås. Tala om att ha smak och estetiskt sinne. Det konstnärliga handlaget, visste vi, fanns där – skönheten skall frälsa världen,
I uthuslängan inreddes ett meditationsrum, smakfullt rustikt. Inget innertak och i spetsen av det trekantiga fönstret på gaveln – en träskulptur av Jesus – stöttande omslutande änden på nockbjälken. Med ett litet roat skratt säger Lennart: ”Han har burit mig under lång tid och han får nog fortsätta med det resten av mitt liv.”
Gudrun berättar: Så satt vi i kvällningen tillsammans en sista gång, i sensommargrönskan, tittade bort över fjärden. ”Sij dö så vackert”, utbrister Lennart – eller med Tomas Tranströmers ord: Vi är i tigandets kyrka, i den bokstavslösa fromheten.