Runt kroppen sitter det en skinnkostym som är bra att ha, gillar man pladusker så är kostymen elastisk och kan töjas så dom får plats och babysar kan också få ett rum, men ibland får dom dela den med fler.
Man har en inbyggd stötdämpare som kallas fett och som klarar lite törnar, ibland får man hjortron blåbär och krusbärsfärg på sin kropp men det försvinner strax.
Har man otur kan man gå sönder, så skinnkostymen får ett hål. Då kommer det något som kallas jordgubbssylt hos oss vanliga människor, men dom adliga har något som kallas drottningsylt och då kan man få åka till en skräddaren för att sy igen hålet.
Kroppen är en bra manick och är man bara rädd om den och inte rädd för den. Så har man sin kropp länge även om man väljer en lagom fast och hård eller en med x-tra krockkuddar.
En del oroar sig för den lösa delen av kostymen men som med alla kostymer får man lite häng här och där. Då väljer en del att sy om, men charmen är ju alla veck. Det visar att man har älskad att bära sin skinnkostym genom livet, man har levt.
Att älska sin kropp, ibland mer ibland mindre gör nog alla. Nu ska jag gå och ta mig en fralla. :)