Kopter av Viad - en välutrustad Arnemarksgalt

Om galten Kopter av Wiad och  Arnemarks galtförening berättar Ricard Grandin.

Om galten Kopter av Wiad och Arnemarks galtförening berättar Ricard Grandin.

Foto: Scanpix

Piteå2011-01-22 06:00

Arnemarks galtförening har väl ingen av er hört talas om. Men jag minns min första kontakt.

Min moster Gerda och hennes man Karl Nordgren i Arnemark, de hade en son och en dotter. Sonen heter Folke och Magnusson i efternamn, systern hette Siv och dog i leukemi i aderton års ålder, båda var adoptivbarn därav Folkes efternamn.

I ungdomsåren skulle Gerda och Karl, galthållare i byn, åka med galten till lantbruksutställning i södra Sverige. Eftersom Folke behövde sällskap så var det jag som skulle tillgodose det som jag tror 13-åring i början på 1950 talet.

Folke skulle sköta ladugården och jordbruket. Det skulle vara lätt eftersom galten åkt med tåg tillsammans med Gerda och Karl och dessutom några suggor med sina skötare från byarna Arnemark, Sikfors och Selsborg, som också skulle tävla på utställningen.

Det gick hur bra som helst med ladugården och Folke och jag trivdes med att få vara tillsammans och Gerda hade laddat med mat så på den punkten fanns inga problem.

Så en dag kom dom hem från utställningen och var oerhört stolta över galten som föreningen ägde. Han hette Kopter av Wiad och hade fått företa pris på utställningen. En sugga från Selsborg hade också vunnit och någon fler som jag inte minns.

Ett stort diplom med ram i guld kom senare att pryda väggen över soffan i det stora köket, därför så minns jag namnet på galten, eftersom vi som släktingar åt flera slaktarmål i detköket. En beskrivning på ett slaktarmål med 35 släktingar (kusiner) borde jag skriva om.

Kopter var välutrustad med en korkskruv av cirka 25-30 cm längd som syntes tydligt då man som barn såg galten gå runt och nosa på den för tillfället av ägaren utvalda brunstiga suggan.

Suggan kom oftast på sommaren med häst och tvåaxlat vagn ibland järnhjul och ibland med gummihjul för den mer besuttne bonden. Suggan stod i en grislåda med handtag framtill och baktill. Först fick man suggan att gå framåt till dess tyngden stod på vagnens framaxel, då lyfte man av flaken från bakaxeln och vred den så att den kom utanför vagnen. Sen kunde suggan gå baklänges i grislådan och komma ned på backen och i grislådan föras in till den väntande galten. Vintertid var det lindrigare för då var stöttingarna lägre men då var problemet kylan.

Gerda berättade om en från Selsborg som ringde och frågade hur hon skulle göra i den kraftiga kylan. Gerda sa "klä på honom bara" så går det säkert bra. Hon svarade att karln kunde hon nog klä på så att han klarade sig, men suggan gick ju inte att klä på? Gerda skrattade och sa att suggan skulle klara sig om hon lade flera täcken över henne.

Det kostade 10 kronor per betäckning och det var full garanti på nedkomst, annars kostade det inget att komma igen hur många gånger som helst.

Gerda och Karl blev med åren krassliga och Ivan Johansson tog över galthållningen.

Synd att jag inte minns vilket år eller vilken stad lantbruksutställningen gick av stapeln.

Själv fick jag ett par manschettknappar i silver som jag var stolt över att äga som 13-åring.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om