Kolera är en bakteriesjukdom som yttrar sig i svår diarré och kraftig vätskeförlust. Den är först känd från Indien. Sjukdomen nådde Europa en bit in på 1800-talet. Sommaren 1834 drabbades Sverige. Koleran grasserade svårt i Stockholm och även i en småstad som Jönköping. Då visste man ännu inte att sjukdomen spreds med dricksvatten och att den kunde botas genom att patienten drack mycket salt vatten för att återställa vätskebalansen. I stället trodde man på smitta. Kanske överfördes sjukdomen genom luft. Den kunde dyka upp var som helst.
I Piteå bedömde magistraten i mitten av september att det var nödvändigt att stärka beredskapen och besluta om finansiering av olika åtgärder ifall koleran skulle nå staden. Ett särskilt kolerasjukhus hade sedan länge förberetts. Personal i form av sjukvakterskor, sjuksköterskor, sjukbärare och kokerskor hade utsetts. Så även de män som skulle gräva ned döda. En bit in i oktober bedömdes att karantänsåtgärder kunde behövas. Nu var det angeläget att se till att så många som möjligt av stadens invånare blev delaktiga. Protokollet upplyser också att ”större delen av stadens invånare” samlades på rådhuset den 6 oktober 1834. Då hade stadsvaktmästaren kallat med skolklockan tre gånger, för det fanns ännu ingen klocka på rådhuset som inte var färdigt efter 1806 års brand.
Först och främst gällde det att hindra smitta via fartyg som kom seglande. När någon påpekade att smittan lika väl kunde komma med folk som färdades efter landsvägen möttes han av invändningen att koleran fortfarande var 80 à 90 mil bort och att man fick information via tidningarna om hur den spred sig. Via fartyg kunde den komma mer överraskande. När det gällde var en karantänsplats skulle förläggas var den allmänna meningen att de sjöfarande handlarna bäst kunde avgöra den saken. En fråga man ville ha svar på var om socknen skulle bidra till kostnaderna. Nu visade det sig att kostnaderna blev mycket måttliga så den frågan behövde aldrig besvaras. De åtgärder som vidtagits drogs in i början av november sedan koleran upphört i Stockholm.
Denna gång kom alltså piteborna undan med blotta förskräckelsen. Värre blev det 32 år senare. Den 7 augusti 1866 kom ett antal kolerasmittade från Stockholm till Piteå med ångfartyget Haparanda. De sjuka fick stanna i Piteå och de friska fick fortsätta landvägen till Haparanda. Sjukdomen härjade hårt i staden. I Piteå stads dödbok är 23 noterade som döda i kolera mellan 16 augusti och 11 september, i landsförsamlingen dock bara 5 personer. Efter de sista dödsfallen kunde Norrbottens-Posten meddela att epidemin var över “för denna gång” – i själva verket för all framtid så vitt man idag kan bedöma.