Platon
föddes troligen 428 f. kr, dog 348 f. kr och var en grekisk filosof. Platon som tillhörde en förnäm adelssläkt från Aten, var lärjunge till Sokrates, företog vidsträckta resor och grundade omkring 387 en skola för filosofi i Aten Akademin (grek. Akademeia). Mot slutet av sitt liv sökte han få sina statsvetenskapliga teorier förverkligade i Syrakusa, men utan framgång. Platons tänkande, som främst är inspirerat av Sokrates, men också röjer inflytande från Herakleitos, Parmenides och pythagoréerna, representerar den första och historiskt ytterst betydelsefulla formen av idealistisk spekulation. Enligt denna har de synliga obeständiga tingen ingen självständig verklighet utan är endast ofullkomliga kopior, avspeglingar eller reflexer av osynliga, eviga realiteter, idéerna. Högst bland dessa idéer - som kan förstås som tingens allmän- och idealbegrepp, vilka tilldelas objektiv existens - står det sanna, det sköna och det goda. Idéläran ligger till grund för Platons behandling av alla filosofiska problem. Den platonska kunskapsläran är sålunda rationalistisk, eftersom idéerna är fattbara endast för förnuftet och inte för sinnena. Egentlig kunskap får människan genom återerinring (anamnesis) av idéerna som hon skådat i en tidigare okroppslig existens och som hon nu påminns om genom de synliga tingen, idéernas avbildningar i sinnevärlden. För etiken drar Platon två olika konsekvenser ur idéläran. Å ena sidan möter den asketiska tanken att människan bör frigöra sig från sinnevärlden för att kunna hänge sig åt idévärlden. Å andra sidan sägs människans uppgift vara att forma sinnevärlden efter idéernas mönster och krav. De båda tankarna kan kombineras genom att det första betraktas som ett villkor för det andra. Denna kombination ligger till grund för Platons politiska huvudtanke: filosoferna, det vill säga de som vigt sitt liv åt att skåda idéerna, måste göras till statens ledare. I estetiken kommer Platon till en egendomlig ringaktning för konstskapelserna. Dessa anser han nämligen komma ytterligare ett steg längre bort från idéerna, i det att de utgör avbildningar av avbilder. Platon framställde sin filosofi med en osviklig känsla för tankeutvecklingens dramatik i litterärt mästerliga dialoger, av vilka 25 är bevarade. Centrala för hans idélära är dialogerna ”Symposion”, (”Gästabudet”), ”Faidros” och ”Politeia” (”Staten”). I dialogen ”Faidon” låter Platon den dödsdömde Sokrates, innan denne lugnt tömmer giftbägaren, utveckla sina argument för själens odödlighet; mästarens försvarstal inför rätta återges i ”Apologien” (”Sokrates försvarstal”). Förutom dialogerna finns ett mindre antal brev bevarade, vilka tidigare ansetts vara förfalskade men nu mera allmänt betraktas som äkta. Platons verk är översatt till svenska, senast och fullständigast av Claes Lindskog (1920-26).
Kay Pollak
föddes 1938 som Kay Gunnar Leopold Pollak och är en regissör, manusförfattare och föreläsare i nyandlig managementpsykologi. Han har i filmer och tv-serier skildrat det ensamma och kontaktsökande barnets komplicerade förhållande till vuxenvärlden. Pollaks mest kända filmer är ”Elvis, Elvis” (1977), ”Barnens Ö” (1980), ”Älska mig” (1985) och den kritikerrosade ”Så som i himmelen” (2004). Bland de tv-serier han har gjort kan nämnas ”Den hemliga verkligheten” (1973) och ”Ur asfalt och djungel med liv och kraft” (1982). I dag verkar Pollak mest som föredragshållare i nyandlig managementpsykologi. Förra året kom Pollaks senaste film ”Så ock på jorden”.
Raymond Burr
föddes 1917, dog 1993 och var en kanadensisk-amerikansk skådespelare som främst blev känd för sin roll som ”Perry Mason”, en omåttligt populär tv-serie med en listig advokat som klurar ut kniviga fall. ”Perry Mason” gjordes i en första version redan på 1950-talet och återkom i en ny version på 1980-talet, båda gångerna med Burr i huvudrollen.