3:e söndagen i fastan,Tema: Kampen mot ondskan
Pojken plågades svårt, tuggade fradga och skar tänder. Hans kropp slängdes på marken, drogs i smutsen, i eld och vatten. Hans föräldrar kunde ingenting göra, mer än att försöka mildra skadorna. Pappan hade sökt hjälp hos lärjungarna men de var maktlösa. Nu berättar han om sin son för Jesus. Hur länge har det varit så här med honom, frågar Jesus. Sedan han var liten. Och lite uppgivet säger pappan: Förbarma dig över oss och hjälp oss, om du kan.
Försök för ett ögonblick att sätta dig in i pappans situation. Det ska inte ha varit lätt. Inte minst när det började strömma till nyfikna åskådare och det blev en het diskussion i ärendet. Och pappan som bara ville ha hjälp med sin son, som bara ville ha normalt liv fick, fick se hur hela hans livssituation förvandlas till ett debattämne (Markus 9:14-32). Känns det igen? Det finns gott om paralleller till detta i vår egen tid, i våra egna sammanhang. Lyfter vi på blicken och ser ut över världen så ser vi samma sak. Människor vrider sig i plågor. Bomber faller och hus brinner. Barnen dör. Fryser ihjäl. Grymheten är obeskrivlig. Det tycks inte finnas någon ände på eländet. Ännu en offensiv. FN fördömer våldet. Nya sanktioner och omvärlden betraktar grymheten på distans. Diskuterar. Tältläger monteras upp. Tältläger monteras ner. Varför tar det aldrig slut? Varför är det igen som kan bringa fred? Delar av världen är som en besatt, kastar sig ner på marken och vrider sig i plågor, slänger sig i eld och vatten…
Hur länge har det varit så här med honom… med henne, med oss, med mänskligheten? Alldeles för länge. Ja, ni hör själva. Hjälp oss… om du kan! Vi får ta den förtvivlade pappans ord i vår mun och be om hjälp. Och jag hoppas och ber att all världens ondska inte ska reduceras till ett debattämne, bara för att vi inte vågar tro på en förändring.