Juldagen
På vårt piano står en julkrubba där figurerna är oproportionerliga – oxen är lika stor som Jesusbarnet! Jag tycker att det är gulligt. Men hur gullig är julen egentligen? För ibland blir julen just oproportionerlig. För mycket mat, alkohol, gräl, ensamhet… och så julens prövning – släkten. En del åker bort för att slippa den. En del går i taket och ses sen aldrig mer. En del inser att de inte har någon släkt och sitter ensam.
När Gud möter oss kommer han inte med hela kraftpaketet, han kommer som en liten, liten bebis. Han som har kraft att sätta stjärnor på himlen kommer ödmjuk till oss. Här har vi något att lära när vi står inför mötet med julen och släkten! I mötet med de där som är en pina i rumpan, de som tjatar öronen av oss så får vi tänka på att Jesus älskar oss alltid först. Innan vi fått fatt på tålamodet, innan vi bett om förlåtelse, innan vi ens kan känna att vi är värda att bli älskade. Det är när vi tar emot kärleken och förlåtelsen av Jesus som friden får födas in i våra liv, på julnatten, i vardagen, här och nu.
Jesus är i våra ögon oproportionerlig. Kanske är det just det oproportionerliga som gör Jesus till både hörnsten och stötesten. Hela tiden går han utanför de förväntade ramarna, tröstar där det verkar otröstligt, ger uppdrag som verkar omöjliga, rätar ryggar böjda av skuld och skam, ger närhet i ensamhet, frigör bundna människor och ger frid.
När det enklaste är det svåraste – att ödmjuka sig, julevangeliet i en oproportionerlig krubba där den minste ska bli den störste.
Bön: Jesus, kom in i mitt hjärta och låt julefriden få växa till och födas in i mitt liv, i mötet med mig själv och i mötet med andra!