Fastlagssöndagen – Kärlekens väg
Fastlagssöndagen inleder en för mig mycket kär tid, fastetiden. När gudstjänsterna tar upp de ämnen som kanske är svårare att tala om än många andra ämnen.
Jag tänker på teman som det onda, tvivel, lidande, försoning eller som denna söndag, kärlek. Ok, kärlek är väl ett enkelt tema, ett vanligt tema till och med. Men denna gång handlar det inte om romans, förälskelse eller geléhjärtan.
Det handlar om hur Gud älskar världen, om hur Gud älskar oss.
I evangelietexten för denna dag, från Johannes 12:20-33, talas det om förhärligande och om vetekorn. Jesu förhärligar Fadern genom att bli upphöjd från jorden. Men det sätt som Jesus blir upphöjd på är inte på en tron eller i skyarna.
Nej, Jesus blir upphöjd, eller upphängd, på ett kors. Han dör. Så förhärligar han Fadern. Så fungerar vetekornets lag: ”om kornet inte faller ner i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd.” (Joh 12:24).
Jesus dör och hans död ger evigt liv för var och en som tror, en rik skörd. Så älskar Gud världen, han ger sin ende son. Hans död blir vårt liv.
Det är en kärlek som går bortom geléhjärtan, bortom det där härliga pirret av förälskelse. Det finns också där, ja, Gud är förälskad i dig.
Men Guds kärlek går längre, den går in i döden, så tar Gud ställning för dig och ditt liv.
Ylva Eggehorn skriver om denna kärlek och det mötet i sin dikt ”Ingen annan Gud har sår”:
Men en kväll när ni sitter där vid bordet
och ingenting finns kvar att hoppas på
och mörkret ligger tungt mot alla fönster
då ser du att han ser på dig … och då:
Hans ansikte berättar om din smärta
som han tagit in var dag i sig
hans kropp har böjts och han har blivit sårad
han är till döden trött men ger dig liv.